Vem och vad utan idrott?
Med risk att bli aningen långrandig idag rekommenderar jag stressade läsare att hoppa ner till del två av detta inlägg, då detta är mest intressant. Annars går det alltså bra att fortsätta läsa som vanligt.
Härligt att det blev en O-ringen etapp igår ändå. Jag valde en kortare och lättare bana för att inte vara ute så länge och ska varken skryta om längden, tiden eller svårighetsgraden. Men riktigt riktigt roligt var det. En dålig form (på grund av veckostartens viruskänsla) glömmer man snabbt bort i skogen och bland alla löpare infinner sig snabbt en så härlig tävlingslust. Hur jag älskar att befinna mig på dessa stora idrottsevenemang, som den plats i världen där jag känner mig som allra mest hemma, av just det påminns jag snabbt. Bland den sortens människor i den sortens stämning. Är det rent av den sortens nöjen jag vill ägna återstående semestrar i mitt liv åt?
Annars tror jag nog att jag har nämnt den här hat-kärleken jag känner för orientering förut. Ena stunden känns det så herrans roligt, att kuta snabbt fram i obanad terräng, läsa kartan, hitta kontroller och gå helt upp i uppgiften. Men så har jag alltid alltid för bråttom. Både för att det är på tid och för att jag vill ha bästa fysiska träning. Kanske allra mest det sista. Jag vill springa i tävlingsfart och ingenting annat men har inte vanan som krävs för det. Och att leta efter kontroller, då blir jag snabbt less. Blir det till och med flera kontroller på raken, tappar jag dessutom både sting, glädje och lusten att överhuvudtaget fortsätta.
Sen kan det dröja flera månader att bli sugen igen..
Jag som bara halvt vuxit upp med denna extremt naturkära livsstil ser dock också tjusningen med dusch på lastbilsflak, dass på träpinne och oändliga sträcktidsjämförelser på pinnstolen. Någon gång ibland.
Även om just det sista blir lite väl nördigt för mig i längden..
Medaljens pris
OS har just dragit igång vilket säkert kommer leda till några extra timmars TV-tid närmaste veckorna.
Säkert såg många av er dokumentären ”Medaljens Pris” i går på svt. Om hur idrottare väljer att viga sitt liv åt idrotten och priset de betalar för det. Dokumentärer om idrott i allmänhet är förstås väldigt intressanta för en själv och just denna hade många beröringspunkter till det egna idrottandet, varpå den också väckte mycket tankar. Egentligen finns hur mycket som helst att säga, så för att inte trassla in er i en hel roman av filosofiskt tänkande kring idrott sammanfattar jag bara i punkter. Högst personliga åsikter och tankar!
Se dokumentären på svtplay om ni inte redan gjort det!
1. För de som inte är närmare bekanta med elitidrott är det säkert både intressant och bra att få en djupare bild av vilka insatser som ligger bakom prestationerna med alltifrån kickar, drivkrafter och uppoffringar från sveriges bästa idrottare. Många tror trots allt än idag att elitidrott är en hobby och lika med friskvård. Samtidigt blir ju just detta alltid lite överdrivet i en dokumentär som denna, men tanken är bra tycker jag.
2. Upplevelsen av uppoffring till sin idrott är ytterst individuell. Då menar jag vad man tycker sig uppoffra, anser att uppoffring är, samt priset man är beredd att betala för framgången.
3. Tyvärr går det lätt att misstolka buskapet och framställa idrotten som mer skadlig än bra och därför något vi bör hålla våra ungdomar borta i från. Ska föräldrar våga låta sina barn att idrotta, frågas det i programmet. Men självklart gör idrotten mer nytta än skada och endast då ungdomsidrotten bedrivs fel och alltför specialiserat är den skadlig. Jag är övertygad om att ungdomsidrott gör väldigt mycket nytta för samhället, men den sidan missar man tyvärr helt i denna dokumentär.
4. Elitidrott är inte det sundaste för kroppen, men om man frågar sig om den är värt sitt pris bör man också ta i beaktning vilken livsstil man istället skulle anammat. Elitidrott är i slutändan inte mer hälsofarligt än andra vanliga inslag i vår vardag som stress, brist på motion, dåliga kostvanor och för högt alkoholintag. En elitidrottares hälsostatus ligger ändå över genomsnittlig nivå.- Även långsiktigt.
5. Ett ständigt pillertrillande av tex smärtstillande medel, utbrändhet, anorexia och men för livet är betydligt vanligare i vissa sporter än den jag har mött, men är definitivt exempel på pris som är alltför stora att betala, även för mycket stora framgångar.
6. Dokumentären utgår från friidrott som ofta innebär ensidig belastning, lokalt slitage och mycket mer skador än tex skidåkning. Skidåkningen har istället andra problem på central nivå som infektioner och luftrörsproblem, tillsammans med en mindre distinkt skaderisk. Varje idrott har, om än i olika grad, sina saker att brottas med.
7. Ju större framgång, desto större kickar men också större beroende. Känslan av oöervinnerlighet som någon gång varit så berusande, allomfattande och beroendeframkallande att man vill känna den igen och igen är den känsla som får idrottaren att fortsätta -snarare än berömmelsen och äran.
Kickarna en framgångsrik idrottare upplever i sina bästa stunder är både svåra att hitta någon annanstans i livet och omöjliga att förstå för den som aldrig sysslat med idrott. Träning, liksom endorfiner och livsstil är beroendeframkallande som lätt leder till besatthet. På gott och ont naturligtvis. Men VEM är inte beroende av någonting alls?
8. Emma Greens beskrivning av att vara manodepressiv känns som en nästan komisk men lite sann skildring av den känslomässiga bergochdalbana en idrottskarriär innebär. Att pendla mellan många olika känslor där höga toppar och djupa dalar är vardag för en idrottare som viger sitt liv åt att bli bra. Men är det något man lär sig av just detta är det i alla fall att ständigt ta nya tag!
9. 9 av 10 elitaktiva i programmets undersökning tyckte i slutändan att uppoffringen var värd sitt pris. De positiva känslorna och upplevelserna är starkare än de negativa.
Slutligen..
10. Har priset på vägen varit alltför högt finns glädjen inte ens där dagen då man verkligen lyckas med det stora. Just därför borde glädjen alltid vara kärnan i allt man gör.
Givetvis kan idrott vara farlig om det överdrivs, men mycket annat i vårt liv är ändå betydligt farligare!
Allting man satsar hårt mot har ett pris. Idrott, karriär. What ever!
Allt har en framsida, allt har en baksida. Det är farligt att leva och jag vet inte heller vem jag hade varit om jag aldrig valt det här med idrott!
Nu är det bestämt dags att runda av för idag! Lev väl så länge!
Bra skrivet. Det var både en intressant och skrämmande dokumentär , men jag håller med om att den blir enbart vinklad åt att ungdomsidrott är mer skadlig än nyttig. Lycka till med din egen träning.
Har du och Anna Haag kopierat varandra, otroligt lika inlägg
!? Lycka till med träningen och hälsa familjen!
Tack för intressanta synpunkter. En mycket spännande dokumentär tycker även jag. Friidrotten tycks stå inför ganska stors problem just nu och mig veterligen verkar mycket bero på Agne Bergvalls metoder. Hemskt tråkigt att så många friidrottare blivit drabbade. Hoppas du slipper skadorna själv!
Intressant!
Men mycket, handlar om talang! En talang, tager till sig träning på ett sätt. Andra, får kompensera med intensivare träningspass! Där, kommer skaderisken in! Ledare, föräldrar(i tidiga år)och tränare, betyder mycket!En felaktig bedömning, kan bli ödesdiger. Många gånger lyssnar man inte på små kroppssignaler som längre fram kommer att få stor betydelse, i träningsuppehåll. Därefter, kommer en viss stress in, för ta igen det man tappat, sen kommer skadorna igen, tyvärr. Friidrottarna är utsatta! Men nya metoder, har gjort deras träning, mer allround! Det är inte alla aktiva samt tränare som är överens hur det skall gå till, tyvärr! Skidåkarnas stora dilemma, är ju att tvinga sig ut i alla sorters väder. Eliten i skidor måste i princip utmana sitt tempo med hög fart vid extremt kallt väder. Vilket har resulterat i att många, även unga, har drabbats utav ansträngningsastma! Det finns en baksida i allting. Man väljer en gång i sin ungdom, hur man vill satsa. Det blir inte så för alla, att man kan fullfölja sin satsning. Har träffat många och då menar jag många, idrottskvinnor och män, topp och inte topp. I många olika idrotter, men nästan aldrig, någon som uttryckt besvikelse, utan istället har tagit till vara, på de positiva händelser, som överbryggat deras motgångar. Elitidrott och idrott åt folket, hoppas jag kommer att bestå! Det enar nationer, bygger över gränser, skapar entusiasm och en känsla, som mynnar ut i något som är bra för människor. Hoppas att detta för evigt skall bestå!