HUVUDSPONSORER:

Senaste kommentarer
h4 hemsida13 hemsida11 hemsida12

Vad hade jag gett mig in på?!

Kanske visste jag inte fullt ut vad jag gav mig in på när jag ställde mig på start i världens längsta skidtävling i lördags. Hur långt det verkligen var och att jag dessutom enbart skulle staka hela vägen. Bara överkropp och samma rörelse i sådär 13 timmar. 220km är nästan lika långt som en traditionella damåkare kommer upp i på en hel tävlingssäsong (lite ironi) och när jag första gången körde Vasaloppet för en månad sedan tyckte jag enbart det var riktigt långt. Jag brukar ju se mig själv som uthållig och bra på längre distanser, men då relaterat till att jag ofta är bättre på 15 och 30 km än på 5 och 10km. Senaste månaden har jag börjat vänja mig vid distanser mellan 5 och 7 mil och förra helgen stakade jag för första gången nästan 7 mil.
Inte ens en tredjedel så långt alltså..

Att segertiden var hela 3 timmar längre än i fjol säger väl också en del.
Sträckan var ca 3,5 mil längre och föret betydligt tyngre (med nysnö i början).
De som åkte ifjol var rätt överens om att det var tuffare nu.

Ibland är det en bra egenskap att man vågar kastar sig på saker man inte på förhand vet om man kommer att klara av. Man har mycket att vinna när det går hem. Ibland gör samma egenskap att man kan underskatta vad det innebär och att man undrar om man borde ha tänkt efter lite mer.

Ska man köra 22mil första gången ska man kanske bestämma sig för det mer ett par dagar innan. Nu var det väl inte det som avgjorde hur det slutade, men åtminstone upplevelsen dit.

Energi viktigare än draghjälp
Vätskebältet med slang som jag hunnit prova ett träningspass satt bra så länge det inte var helt fyllt med vätska, men som när det var tungfyllt lossnade och ramlade av redan efter 3 km. Jag tog upp det och försökte sätta på det igen, men fick inte fast det och blev lite stressad över om jag skulle tappa tätklungan redan där. Nu gick det oväntat sakta i flera mil så jag hade lätt hunnit med att fippla ett tag, men det visste man ju inte då.
Att bli av med vätskan var förstås inte optimalt och ganska stressande i sig. Jag fick langat vätska en del utmed vägen ändå, men inte tillräckligt, vilket visade sig längre fram. Bengt var med för att serva men eftersom det var svårt att komma åt med bil på banan blev det ganska långa sträckor att klara sig utan så mycket extra. Efter 40 km stod Bengt med camelbaken som jag hade tänkt byta till efter 10 mil. Jag stannade och satte på mig den för att direkt inse att inte heller den funkade! Stopp i slangen av okänd anledning, trots att den funkade prima senast jag använde den. Även här borde jag nog ha stannat och försökt fixa detta även om det så hade tagit mig några minuter. En typisk sådan där grej som man inte har rutin och vana på. Att det är viktigare att få i sig energi än att hänga med klungan när man ska åka så här långt. (Skillnaden mot en 3 mil och även på vanliga långlopp.) Energitillgången är trots allt det som tillslut kommer att avgöra otroligt mycket och några minuters vinning i början kanske blir en förlust på en över halvtimme senare.
Istället drack jag alltså mest på stationerna och ett par andra ställen där jag fick langat. Jag hängde med Nina i 95 km, men när jag väl fick släppa gick repet ganska fort. Jag började bli yr och få frossa, så efter ytterligare en mil stannade jag och tog på mig Bengts träningsjacka som jag sedan åkte med i flera mil.



Hur ont var man beredd på att få?
Energibristen var väl en sak. Den hade jag nog klarat ändå. Smärtan var en annan. Att man skulle få ont visste jag såklart, men var går gränsen för hur länge man ska tjura på? Hade jag funderat på det? Och hur vet man vilken smärta som kommer att gå över på 2 veckor och vilket som kommer att sitta kvar i månader?
Efter 7 mil började jag få ont i armbågarna. I ytterligare 8 mil höll det sig på en ok nivå, men efter 15 mils åkning tilltog smärtan ganska rejält. Fram till kontrollen vid 17 mil åkte jag med nästan helt raka armar en bit och började tveka om jag kunde fortsätta. Framme vid kontrollen bestämde jag mig för att kliva av. Det var trots allt 5 mil kvar och 5 mil är ganska långt. Speciellt som jag skulle bli tvungen att fortsätta att enbart staka. Eftersom jag stakade på skateskidor (har tyvärr inte fått till mina klassiska skidor att glida lika bra som skaten och saknar rena stakskidor) kunde jag inte stanna och lägga på fäste vilken kanske kunde ha räddat mig denna gång. Det hade åtminstone avlastat mycket att få diagonala en bit.

Att jag fick ont i armbågarna hade jag kanske inte kunnat påverka.
Men jag känner ändå att det var mycket jag kunde ha gjort bättre.
Timmarna efteråt ångrade jag inte för en sekund att jag bröt, men dagen efter kände jag mig rejält besviken över att det blev så. Att bryta är alltid ett misslyckande. Innan den här vintern hade jag inte brutit en skidtävling på över 20 år. I år har jag fått bryta 2 lopp. Ingenting man vill börja ta för vana!

Jag lärde mig otroligt mycket av och under denna tävling. Både om förberedelser, rutiner under loppet, hur min kropp fungerar och vad det verkligen innebär att Ultratävla. En helt ny erfarenhet.

Det är intressant hur tankegångarna går under och efter sådana här lopp.
Under mina sista mil och timmarna efter loppet tänkte jag verkligen ALDRIG MER! Varför gör man ens det här!? Vad ser man för tjusning i det och det kan väl knappast vara hälsosamt att köra ner sig så fullständigt?
Sedan går det någon dag och plågokänslorna bleknar.
Plötsligt börjar jag tänka på allt jag ska göra bättre till nästa gång.
Men hallå.
Hur tänkte jag nu?!
Nu säger jag inte att jag tänker åka nästa år igen för det vet jag inte. Jag vill bara beskriva hur man kan känna att man vill göra om även det som varit riktigt plågsamt. Att överträffa sig själv och förbättra något är en djupt rotad drivkraft som kan få en att underkasta sig ganska mycket. Lite sjukt hur man funkar!

Nina Linzén gjorde ett riktigt bra lopp är väldigt duktig på långa sträckor. Hon hade varit en tuff match även om allt hade fungerat tiptop. Annars var det såklart få damer som körde, som vanligt på långlopp. Även om jag tror att många damer skulle kunna göra det riktigt bra om de hade satsat på det.

Nu är säsongen till slut slut i alla fall.
Det är nog väldigt bra för mig det eftersom jag uppenbarligen inte kommer mig för att avsluta den förrän den är slut.
Trots att jag tycker att det varit en jäkligt tuff säsong på många sätt.
Det ska bli riktigt skönt att lägga den till handlingarna nu.

7 kommentarer till “Vad hade jag gett mig in på?!”

  1. Tuna-Stina skriver:

    Du fyller på med nya livserfarenheter. Bra gjort och envist. Ha nu en skön sommar. Ägna familjen den tid den säkert i tysthet ropat efter.
    Sköt även om Dig själv!

  2. Linds skriver:

    Jag tycker det var modigt att våga prova!
    Hoppas du får en riktigt skön vår!

  3. Lena i Såne skriver:

    Hej, du gjorde det fantastiskt bra. Du ska vara grymt nöjd. Följde dig och övriga via webben. Älskar att följa ulta. Att bara komma till start är grymt. Du har sååå mycket att ta med dig från detta lopp. Kanske du även kommer att prova på ultralöpning framöver

  4. J skriver:

    Modigt! Ha nu en skön vår och sommar och ta hand om nära och kära. Tack för debatten om jämställdhet.

  5. Kristian skriver:

    Heja Maria!Kämpa på!Vill se dig i skidspåret igen.

  6. Sussie skriver:

    Hej Maria!
    Vi är ett glatt gäng som även hejar fram dig i spåret under kommande säsong. Kämpa vidare och ha en fin vår och sommar!
    Lycka till!

  7. Bengt-Inge Karlsson skriver:

    Hej Maria!
    Du är enastående! 22 tuffa mil i vildmarken och fjällvärlden. Det räds du inte! Tråkigt, med allt vätskestrul. Kanske, det blivit ett helt annat förlopp, om du inte fått dessa problem. Du skriver om allt det man drabbas av när inget fungerar och orken försvinner. Mina tankar går till Vasaloppet och andra långa lopp, där de som kämpar över 10 timmar och mer, de upplever ungefär samma som du gjorde i Nordensk. Då får man också tänka på att de har inte den teknik på skidorna, som du har inbyggt i din kropp, utan de får ta sina sista krafter, för att ta sig fram. Sedan, är det ju också en stor skillnad, att bli riktigt trött som elitåkare, där ju tempot, är högt, emot en skidåkare som i princip, släpar sig fram i spåret. Men all är de vinnare emot sig själva! Intressant redogörelse, från dig, Maria, som vanligt! Du skall inte upp till Kirunaspelen? Som återuppstår igen, trevligt lopp, där många stora namn, har defilerat!
    Ha det fin i Älvdalen!!!

Kommentera