Laddad eller inte?
Var är de efterlängtade molnen på himlen? Molnen som ska se till att -21 bara blir -10.
En dag med väntan och många blickar på termometern. Och fastän den inte går att påverka är man hela tiden där och smygtittar. För hur laddad ska man tillåta sig att bli? När man inte vet om det är lönt att vara laddad.
Hoppas och hoppas.
Om än en bister upplevelse är jag sugen att tävla!
-
10 kommentarer
Yes. Tekniken sitter!
Å vad kul och skönt att få till ett till klassiskt lopp. Att träffen i steget fanns där igen, tekniken och flytet. Att jag får självförtroende och känner att jag kan åka klassiskt. Som jag nämnt massa gånger har jag jobbat mycket mer med detta i år och tyckt att jag gjort framsteg. Men så gick de två första loppen i klassiskt på säsongen inte bra alls. Tills det kändes suveränt bra i Val di Fiemme igen. Upp och ner, ner och upp. Varje lopp som känns bra blir viktigt!
Jag gick ju tidigt i fältet idag. Alla svenskor utom Charlotte gjorde så. Och vad häftigt det är att få höra att man leder:-) Man lyfts ännu lite till då. De positiva tankarna överöser hjärnan och man vill bara öka ännu ännu mer. Det kändes fantastiskt bra uppför långa hoppbacksbacken på första varvet. På uppvärmningen hade jag trott att det var saxning som gällde ända nere från kurvan i botten. Men när jag kom dit märkte jag snabbt att jag var pigg och hade GRYMT bra fäste. Jag gick lite till och lite till i spåret och nästan hela vägen upp till slut. Wow, vilken go känsla. (Läs mer…)
12 kommentarerVeckans andligaste stund
Nu sitter jag på väg ner på rälsen igen. Mot Arlanda, Tallin och slutligen Otepää. Resan tar lite längre tid när man bor på urorter med färre flygförbindelser men har den fördelen att man uppnår veckans mest andliga stund genom att lunka fram dadunk dadunk på långsamma järnvägar. Tågresor är bra för själen när man till sist lärt sig var det finns uppkoppling och inte så att man däremellan bara kan luta sig tillbaka och njuta. Och inte irritera sig på det som är långsamt. Befolkning som jag mår i längden bra av sådant som är långsamt. Kanske till och med försenat ibland. (Om man gör det på rätt sätt vill säga.)
Det blev en dag extra hemma men efter intervallpasset i går var beslutet att åka tämligen enkelt. Jag fick det besked jag behövde för att vara i bra skick att tävla på söndag. Och det var skönt. (Läs mer…)
2 kommentarerHinna mest, inte bäst
Att planera och prioritera måste vara det absolut viktigaste ledordet i vårt liv. I vår familjs och andra småbarnfamiljers, arbetande vuxna, karriärister, what ever… Tiden, den räcker inte till. I princip aldrig, skulle jag säga. 
. Förr var jag van att jag i 90 % av fallen hann med det jag hade tänkt. Man ser väl till att man hinner, var min personliga devis. Föga visste jag om familjelivet. Jorden snurrar mycket mycket fortare nu!! Attans vad jag jag gick bet. Så det sjöng om det. Jag som vill hinna med allt. Idag är jag nere i 40 %.
En tävlingsfri helg hann vi i alla fall med både ett och annat för hus och hem. Hus och hem som blivit klart intressantare sedan vi blev tre och sedan vi flyttade till hus. Hela tio flyttkartonger mindre och jag kände mig SUPERNÖJD. Nu har vi bara åtta kvar! Grymt. Jag har definitivt lärt mig något nytt om livet. Att färdig, det blir man inte längre. Men lugn och ro det får man se till att finna även när man är oklar. Och att tidplanen sprack. Skyndar man för mycket får man ändå bara betala i efterhand. Och att handla på kredit är inte det ekonomiskt smartaste. Inte min devis när det gäller ekonomin så heller bör den inte vara det här. (Läs mer…)
Hänt sedan Touren!
Lite sliten är man, om man tränar hårt, såklart ett antal eller rätt så många gånger varje år. Om man nu får tänka efter. Jo då är det rätt många gånger faktiskt, på olika vis. Och en urladdning som Touren, lär väl passera in under den kategorin rätt så lätt. Men är man då som allra allra slitnast då då kan man undra? På hela året? För det var ju så man tänkte när man gav sig på det för allra första gången. Att man skulle bli sådär riktigt riktigt, riktigt slut, urladdad och sliten i flera veckor. Fast nu när jag åkt några gånger, hur är det då? Är det då så farligt?
Faktiskt skulle jag mer säga att jag bara blivit väldigt trött på ett visst sorts sätt. Inte som efter en supertuff träningsvecka, ett långlopp eller då man haft alldeles för mycket att göra. Inte alls på det sättet. Att man vill sova mycket och bara slappa. Inte så. För på ett sätt känner jag mig inte speciellt trött. Mellan tävlingarna har man ju inte gjort så mycket. Man har tvärt om tagit det mer lugnt än vanligt till och med. Så man är inte så sliten på alla vis. När jag inte tränar är det därför rätt som vanligt. Det är det där när man ska ta i och köra lite fortare. Musklerna är totalt tömda helt enkelt. Tomma, ofyllda och utan gnista. På ett sätt som gör att jag vill åka sakta, gå, lunka och inte alls ta i. Så så har fått bli i veckan. Lugnt och sakta. För att sakta men säkert få tillbaks spänst och sting i musklerna. Blir tävlingssugen och förhoppningsvis vara lite extra trimmad efter en tuff prövning. Och först idag har det känst rätt vanligt igen. Återhämtad, fylld på energi. Tuffa veckor kräver återhämtning och om man bara får den nog, kan man få ut något väldigt bra av riktiga urladdningar. Efter en tour kan man både bli i toppform eller ur form! (Läs mer…)
2 kommentarer