HUVUDSPONSORER:

MELLAN PARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
vmvmvmv wilda puss vm IMG_4583 Prisutdel VM fryksås slider1 SMpallen VM DSC_0113 vinterbild
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

3 mil med Masstart

24 mars, 2015

Ja var ju inte supernöjd efter tävlingen i lördags. Aningen lack kan man väl också säga. Generellt är jag inte en åkare som varken gynnas eller missgynnas extremt mycket av masstart, även om det kanske finns viss övervikt mot att jag föredrar individuell start, åtminstone i nationellt motstånd som SM. Jag är visserligen ganska bra på att bita mig fast i ryggen på någon i synnerhet i skate, men har samtidigt inte den bästa spurten, även om jag inte har sämst heller. Kan också bero lite på vilka man åker emot. I lördags var dock en dag när jag gärna föredragit en annan startform.

Föret var väldigt snabbt och även om banan inte kändes superlätt upptäckte man i varje fall under loppet att backarna inte var speciellt långa men däremot var vilan lång däremellan . Vi var en ovanligt samlad trupp hela första varvet där täten växlade omvartannat. En ovanlig syn mot hur våra lopp brukar utveckla sig. In mot varvningen efter 10 km gjorde IFK Mora en lite dålig langning varpå Charlotte automatiskt fick en liten lucka och bra fart in mot stadion. Jag låg några man bak i klungan då och aningen för sent upptäckte jag rycket. Försökte gå om framförvarande och göra ett försök att jaga ikapp. Något som snart kändes ganska lönlöst. Trodde väl ändå att det skulle gå bra att öka tempot senare och splittra upp den stora klungan. Bitvis körde vi hårt i täten, men ju längre vi åkte desto mer upptäckte man vilken enorm skillnad det var att ligga först. Kanske var det vinden, kanske var det föret eller också typen av lutning och längden på backarna. Ett par gånger splittrades gruppen, men så snart det blev lättåkt var vi samlade igen. Sista kilometerna gjorde Sofia och jag var sitt försök att verkligen öka tempot och gå loss. Det var extremt svårt. In mot spurten körde jag så hårt jag orkade men såg mig snart förbipasserad av ytterligare fem åkare. Klungspurt efter 3 mil. Jag slutade 7a i tävlingen. Inte riktigt som jag hoppats.

Hur som helst hade jag väldigt bra hjälp av Fischer och Hudiksvalls IF denna helg. Eftersom det var långt bort och jag åkte själv upp fick jag hjälp med både vallning, testning, langning och skjuts. Extremt bra och tacksamt!
På kvällen tog jag natttåget till Hudiksvall och sedan bilen hem till Älvdalen på morgonen.
Eftersom jag kör Årefjällsloppet på lördag behövde jag få komma hem och skippa dagens sverigecupfinal.
Och så var jag nog inte så himla sugen heller.
På lördag är jag nog betydligt sugnare på att tävla igen.
Det ska bli riktigt kul att köra Årefjäll igen!

4 kommentarer

Summering av säsongen

20 mars, 2015

Trots att säsongen inte riktigt är klar och det återstår en viktig tävling redan i morgon, är den tillräckligt klar för att kunna sammanfatta mycket. Som vanligt har det funnits med många tankar under ett helt år som oftast hinner inkludera ganska mycket.
Men mest av allt och som bäst sammanfattar den här vintern är nog att det inte finns någon säsong tidigare som jag varit så troligt glad efteråt för att den blev som den blev. Inte för att det gått lodrätt uppåt hela tiden, utan för att den lika gärna kunnat bli något helt annat. Resan fram till VM hade på sätt och vis kunnat bli enklare på många sätt, men i efterhand kan jag fundera på om just mästerskapet verkligen skulle blivit lika bra som det blev om det inte varit för att jag var så oerhört glad för att jag tagit mig dit. För att jag var där, just där och då. För att det många dagar inte ens funnit på kartan och känts både långt borta och ganska kört andra. När det var som mest avgörande att ha flyt så hade jag det. Och så är det ju inte alltid.

Det här var alltså inte säsongen då jag på förhand förväntat mig mest, tränat perfektast och haft självklarast motivation.
I våras tog jag ett extra långt break och funderade länge och djupt på om jag alls skulle satsa ett år till. Förra året i februari hade jag faktiskt bestämt mig för att sluta efter säsongen. I april insåg jag att det var alldeles för roligt att tävla för att göra det, men att jag i alla fall skulle göra något annat och köra långlopp istället.
VM fanns inte. Inte att jag tänkte satsa mot VM på egen hand.


Bild: Ryggsäcken som vi fick på Älvdalens skidavslutning. Gömdes LÄNGST in i garderoben för att inte bli en större påminnare än det ändå skulle bli. Loggan med VM i Falun fanns plötsligt överallt, men jag var ännu inte i fas att tänka på det.

Motivationen kom tillbaks, men det dröjde ett tag innan jag var i fas att prioritera skidåkningen lika fullt ut. Behovet att hitta på andra saker var stort och jag behövde lite låtgå till skidåkningen ett tag och inte prioritera den lika högt i alla lägen.
Jag åkte på några läger med teamet (SkiStart-Bergslagen) men var totalt inte på läger många dagar denna sommar och höst. Tränade de flesta pass själv, utan tränare och bitvis tämligen ostrukturerat. I början med fokus på att köra långlopp, men med allt större återgång till traditionell skidåkning allteftersom hösten kom. Jag hade tänkt att satsa på långlopp, men fick svårare för att hålla mig ifrån den vanliga träningen med skate och backintervaller som oftast är väldigt roligt.
När säsongen närmade sig var det svårt att inte fokusera på att komma i form till uttagningstävlingarna och de vanliga distanserna ändå, med premiären i Bruksvallarna som första mål.
2.a platsen efter Charlotte på milloppet gav mersmak men också svåra beslut. Skulle jag verkligen köra långlopp när jag hade chansen att ta mig till VM?

Tävlingsmänniskan började krypa fram mer igen. Perfektionisten, som vill ge sitt ytterst och bli så bra som möjligt.
Suget efter att åka riktigt fort hade kommit tillbaka. Att bli i så bra form som möjligt och göra rätt prioriteringar för att nå dit.
Kanske är det de där pauserna som behövs för att orka ge allt säsong efter säsong.
För att gå in med alla känslor, allt fokus och all attityd.

Jag blev uttagen att åka världscupen i Lillehammer för att därifrån kunna bli vidare uttagen till Tour de ski (och sedan vidare till VM.)Tyvärr hann jag bli förkyld innan och även om jag hann bli frisk till tävlingarna var formen borta. Helgen därpå åkte till Livnigo för att köra första långloppet.Något jag trodde att jag sett fram emot, men som jag väl där kände hur fel det var. Att det ändå inte var där jag ville vara. Jag hade chansen att ta mig till VM, så varför tog jag den inte fullt ut? På julafton fick jag besked om att jag skulle få köra touren ändå. Väldigt glad för att jag skulle få en chans till.
VM var fortfarande långt bort och egentligen tänkte jag inte så mycket på det, men chansen fann än och det kändes bra.
Formen överraskade mig positivt direkt. Så enormt mycket bättre än veckorna innan hade varit. Jag fick till flera bra etapper, men också en större jämnhet mot tidigare år. Sista dagen plockade jag ytterligare placeringar och slutade 12 a i totalen med 7e etapptid uppför Alpe Cermis. Min bästa tour hittills.

VM hade kommit närmare men var långtifrån klart. Det skulle behövas ett bra SM också för att komma med i truppen.

Efter en bra period blev jag krasslig igen några dagar alldeles innan SM i Örebro. Kroppen var inte redo att tävla när första distansen skulle gå, så jag bestämde mig för att hoppa den och satsa på ett bra 10 km Skate istället. Det gick ok. Jag blev fyra vilket jag tyckte var bra med den seghet som ännu fanns kvar efter den ofrivilliga vilan. Med föregående resultat trodde jag att det skulle räcka till VM. Det blev en spänd väntan som slutade med beskedet att jag bara var reserv. En stor besvikelse. Att hamna precis utanför igen. I efterhand vet vi att det blev ett VM ändå. Men att just då inte veta om reservplatsen innebar att jag var 1.a, 2.a eller 3.e person att ta in i en trupp som redan bestod av 9 damer med bara 4a som ska åka varje distans var ändå inget roligt läge. Jag skulle inte få åka på uppladdning med de andra utan träna hemma själv och bara komma till Falun om så behövdes.



Efter ytterligare ett bra världscuplopp med en12e plats i Östersund, fick jag besked att jag ändå skulle få komma ner till Falun och vara reserv på plats. Jag var glad. Jag skulle i alla fall få åka till Falun, vilket var ett steg på vägen. När jag for ner på onsdagen, visste jag fortfarande inte om jag skulle få åka något, men senare på onsdagen kom beskedet om att jag skulle få köra första distansen. Oj vad häftigt.

VM blev en enda lång återbetalning som var bättre än jag någonsin hoppas på.
Saker kunde alltid ha blivit ännu lite bättre, som att jag tagit den där individuella medaljen på 10 km F som missade med 1,7 sekunder. Men saker kunde definitivt också ha blivit sämre.

Resultatmässigt är detta min bästa säsong någonsin internationellt. Både genom 4e och 9e platserna på VM, Stafett- Silvret, men också genom 12:e platsen totalt i Tour de Ski, 7e tiden uppför Alpe Cermis och 10e platserna i Lahti och Holmenkollen. Med VM som pricken över i.et och en form som jag kanske inte trodde för ett år sedan att jag skulle uppleva igen.
Hade samma resultat kommit säsongen för 3 år sedan eller kanske i fjol hade jag inte varit lika förvånad, men att de kom i år med det upplägg jag haft i år förvånade mig mer. Jag har både varit mer fokuserad och tränat hårdare andra år, liksom det varit lättare att få ihop livet med familjen och ta beslut om hur mycket skidåkningen ska prioriteras.
Efter ett år då jag frågat mig själv om jag verkligen orkat satsa så lika hårt igen är jag otroligt glad för att jag fick uppleva den här säsongen.

Det var en del av alla tankar jag har om det här året. Säkert ploppar det även upp något mer senare. En del har jag också berättat sedan förut.
Har ni frågor eller tankar om vad jag ska berätta mer får ni gärna ställa dem.

8 kommentarer

93 mil i bil

19 mars, 2015

Idag tillbringar jag 93 mil i bil från jordens ena ände till den andra. Från Älvdalen till Kalix. Det var inte självklart hur man på bästa sätt skulle ta sig däremellan, men till sist blev det att jag körde de 25 första milen till Hudiksvall, innan jag hoppade in i Fischer-Blixtens bil (snabbt och säkert) för resterande 68. Passade även på att ta en halvtimmes löprunda däremellan för att bli av med lite stumma ben man annars tenderar få när man sitter längre än kroppen mäktar med. Annars tycker jag att det går bra att åka bil långt. Man hinner både prata i telefon i timtal, reflektera över allt mellan himmel och jord och beta av diverse skrivbordsjobb i lugn och ro. Många gånger mer avkopplande än flygresor.

Det har varit sagolikt skönt att vara hemma några dagar. Wildas mun har gått i en konstant ström av redogörelser för allt hon inte hunnit berätta för mig de senaste veckorna. Vi har mycket tid att ta igen och jag längtar oerhört efter att få vara hemma kontinuerligt när säsongen nu snart är slut. Hoppas våren kommer att kännas riktigt lång!

Annars tänkte jag återkomma i morgon med början av säongssummeringen för detta år. Som jag börjat fundera lite på men inte hinner skriva klart idag. Bara 3 mil kvar nu. Sen ska det bli väldigt skönt att röra på benen.

Lång resa alltså, och hade det inte varit för att jag ser mycket fram emot att få köra en skate 3 mil till hade det nog varit jobbigt att ge sig iväg, igen.Men först väntar man flera år på att få köra dem överhuvudtaget och sedan kommer de med bara en veckas mellanrum. Då lär man ta chansen.

Bara två inplanerade tävlingar återstår. Snabbt har det gått ändå sedan vi började i november.
Snabbt och intensivt.
Hörs snart igen.

6 kommentarer

När man blir aningen för stimmig

16 mars, 2015

Om jag var fantastiskt nöjd över 10e platsen i klassiskt förra helgen var jag inte lika nöjd med denna. Glädjen sitter inte i siffran utan i känslan och framförallt i relation till den egna förväntan och hur mycket man tycker att man har fått ut.
Eftersom 30F är en distans jag gillar så mycket hade jag ambitioner om att komma fram och förbi bra i starten (från start i 5e led). Upp till bra ryggar för att vara med när tåget skulle gå. Blev ganska överrumplad över hur mycket trängre det är att ta sig fram i skate jämfört med klassisk. Det var första skatemasstarten den här säsongen som varken går att jämföra med skiathlon eller jaktstart och som sällan blir lika rörigt. I efterhand kan man väl säga att jag skulle haft mer is i magen. Visserligen kom jag fram bra allra först, men var alldeles för ivrig i åkningen, ödslade energi och krokade efter 2 km i Ingvild Flugstad så att jag vändes åt fel håll, ramlade och tappade många positioner. Inte heller efter det fortsatte det att flyta på och när vi efter 6-7 km bjöds in i matchen igen genom att komma ikapp tätklungan var jag alldeles för trött. Först efter 1 mil började jag riktigt slappna av och efter ytterligare 1 mil var jag tillräckligt fräsch för att klara av tuffare körning igen. Sista varvet gick riktigt bra, framförallt gick sista 2 km bra både taktiskt och rent åkmässigt.
Att jag kunde vinna spurten om 10e närmast före Sofia var också roligt. Framförallt som jag känner att spurten har blivit allt bättre på slutet av säsongen. Från att spurta riktigt dåligt, till att kunna vinna endel spurter igen som jag gjorde förut.
Lite besviken efter målgång att jag inte riktigt fick den utdelning jag önskat. Och samtidigt rätt kul att jag kan vara halvmissnöjd med en 10e plats som varit långt bort många andra gånger. Nöjd också över att jag kunde vänta trenden och det dåliga flytet jag kände i början. Hitta åkningen igen till slut, även om det tog ett tag denna gång. Även skidorna gick från lite småtröga till bra i slutet av loppet. Vi gjorde inga skidbyten, vilket var skönt att slippa. (Undrar när de ska ta bort denna märkliga regel att man ska få byta skidor under loppet.)
Formen var inte fullt lika som de senaste veckorna. Främst var benen inte riktigt lika fräscha.
Men bra ändå i grund och botten, bara inte precis lika bra som innan.




Den underbara vårvärmen förstärkte den otroligt känslan över denna tävling. En magisk längskidatmosfär som knappt går finna fullt ut någon annanstans i världen. Publiken lär även de haft en underbar helg vid sidan och spåret, liksom vi hade en fantastisk upplevelse att få åka runt med denna stämning.
En av de roligaste och bästa tävlingshelgerna på året både före under och efter tävlingarna.
En underbar årstid.
Som gör att man orkar ge det sista, fastän man nu börjar bli ganska slut i både huvud och kropp.

Jag blev 27a och 22a i distanscupen i totala världscupen vilket är det bästa hittills för totalen och tangerat bäst i distanscupen trots att jag åkte väldigt lite tävlingar första halvan av säsongen. Färre än då jag varit bland de 30 förut.
Det har varit en väldigt bra säsong som också överraskat mig på många sätt.
Toppmässigt den bästa någonsin.
Mer om det sen.
Allt hinns inte med idag.

Må gott i vårsolen så hörs vi senare under veckan!

11 kommentarer

Bara 3 tävlingar kvar

13 mars, 2015

I morse tog jag bilen från Älvdalen och efter lunch kom jag hit till Holmenkollen. Ett av de bästa ställena att tävla på alla kategorier. Publik, banor och stämning. Dessutom är jag alltid glad när jag ska få köra en 3-mil eftersom det är väldigt kul men ohyggligt sällan. Speciellt som det bara bli en stil i vartannat år. Av olika anledningar var det nog 7 sedan jag körde Kollen 3 milen i skate. Då med individuell start och 17,5+12,5 km slinga. Däremot kör vi samma banor som ifjol när det var klassiskt. Men extra speciellt alltså när man gör något så sällan.



Jag har bara 3 inplanerade tävlingar kvar nu. Den här, SM 3 milen och Årefjällsloppet.
Om bara två veckor är det alltså slut.
Säsongen gick ganska snabbt.
Fortsätta tävla skulle ja kunna göra några veckor till, men däremot inte upprätthålla allt annat på vägen dit.
Så något mer får bli i sista stund i så fall.

Kroppen har varit både pigg och sliten under veckan. Rent fartuthållighetsmässigt (eller vad vi ska kalla det) känns det fortsatt bra och jag har fortfarande lätt för att åka fort, men muskulärt har det varit väldigt olika från dag till dag och benen har varit alltifrån ganska lätta till väldigt sega. Inte så mycket att oroa sig för dock. Det är så det brukar vara den här tiden på året och behöver inte betyda så mycket till tävlingen.

Nästa vecka tänkte jag börja på att summera den här säsongen och det här året.
Hur träningen har varit, tävlingarna och tankarna under året.
Jag får såklart mycket frågor om framtiden. Om jag ska fortsätta eller göra något annat.
Mina tankar om det kommer också snart.
Men först ska jag göra klart det här loppet.


Skidåkning är härligt den här tiden på året. Från Fryksås tidigare i veckan.


Ett av crafts skönaste underställ. Anja Pärsson Collection i 100% merinoull som funkar både när det är varmt och när det är kallt.

Vi hörs efter loppet på söndag!

16 kommentarer