HUVUDSPONSORER:

MELLAN PARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
FryksåsSlider2 fryksås slider1 SMpallen VM Ej sparat Förhandsvisning-dokument DSC_0113 Gällivare2010 Bild 180 vinterbild _DSC3493 alpecermis
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

DT hakade på debatten

23 augusti, 2014

Tack för all respons efter förra inlägget! Både här och i andra forum. Jag har inte hunnit ge er alla de svar ni förtjänar, men hoppas kunna få med det antingen här eller på ett eller annat sätt framöver. Har även haft mycket roligt att avhandla med människor jag träffat, som gärna har velat prata idrott, ledarskap, jämställdhet och allt vad det kan vara med mig under veckan! Tack för det!
Fler än jag verkar ha tänkt på denna manliga övervikt, bristen på kvinnliga tränare och idrottens ojämlikhet, liksom många tycker det är bra att sådant här kommer upp till ytan. Andra har blivit smått överraskade över hur illa det verkligen är ställt.

DT hakade på det intressanta ämnet och gjorde en artikel om tränarfördelningen i fredagens tidning.



Skidförbundet är såklart inte ensam om manlig dominans, även om det verkar skilja sig en hel del åt förbunden emellan. Klart är i alla fall att ingenting kommer av sig självt utan att man måste göra saker till centrala frågor om någonting ska hända.
Skidåkningen speglar idrotten i allmänhet och idrotten speglar samhället, även om skidförbundet råkade vara allra sämst i just denna fråga. Samtidigt kan man fråga sig varför idrotten i viss mån får mer fritt spelrum mot övriga samhället. De flesta är ganska överens om att en arbetsplats med både män och kvinnor skapar en bättre dynamik.
När landslagstränare rekryteras sker det inte genom öppna ansökningar, utan genom personliga nätverk. Man tar sina ”polare”, polare som tydligen sällan är kvinnor.

Naturligtvis ska detta inte bara skyllas på män. Könsstrukturer upprätthålls av båda könen. Kvinnor är dåliga på att ta för sig och ibland är det svårt att veta om främsta orsaken är att männen sätter riktlinjerna eller att kvinnor saknar självförtroende att ta plats. Eller att båda könen bara följer rådande normer.
När kvinnorna bildar familj tar de ett par steg bak medan män fortsätter fram. Sedan blir mammorna sekreterare och leder bamses skidskola medan papporna blir föreningens ordförande och tar grupperna som kräver kompetens.
Så växer vi upp 2014.

I mitten av veckan åkte ner till Falun för att få till fyra riktigt bra träningspass. Fantastisk träningssparring som man numera får bara man kliver i kläderna i denna stad. För mig ger det alltid en liten boost både för motivationen och kvalitén. Lätt att få bra träning när man byter miljö.

I morgon åker barnen och jag ner till päronen i Småland för en vecka. Det blir mysigt.

Tyvärr blev det ingen Vasastafett som jag annars gärna velat springa. Vaderna är inte bra än och har inte förändrats åt något håll se senaste veckorna. Jag kan springa riktigt bra på myr, men på vanligt underlag gör det ont ganska direkt. Skidåkningsmässigt är det inget som oroar, jag har knappt sprungit fullt ut en hel sommar sedan 2006, så löpningen brukar alltid vara mest en bonus. Främst att det bara lite tråkigt att inte kunna vara med på allt och att missa chanserna till ett par löplopp och annat emellanåt.

Tack än en gång för att ni intresserar er!
Ha en fortsatt skön helg så hörs vi snart igen!

3 kommentarer

Om skidförbundets totalt manliga dominans

18 augusti, 2014

Mattias Persson, Johan Granath, Rikard Grip, Mats Larsson, Joakim Abrahamsson, Magnus Ingesson, Gunde Svan, Lars Öberg, Hans- Erik Schultz, Robin Johansson, Rickard Larsson, Per- Åke Yttergård, Lars Selin, Tobias Långberg, Inge Bråten, Magnar Dalén, Ola Rawald, Johan Sares, Per- Erik Rönnestrand, Bengt Stattin, Tore Gullen, Ulf Karlsson, Thomas Alsgaard och Arild Monsen.

Det skulle kunna vara herrlandslaget i ishockey. Eller herrlandslaget i vilken idrott som helst. Men istället är det här namnen på de som varit tränare, förbundskaptener eller längdchefer för svenska längdskidlandslagets seniorverksamhet de senaste 15-20 åren.
Sedan Åsa Mattsson var tränare för damlaget för 20 år sedan har förbundets tränare, ledare och chefer bestått av 0 % kvinnor och 100 % män. Verksamheten har skapats, formats och styrts av män. År ut, år in.
2013 redovisade Svenska Skidförbundet (alla grenar) sifforna 51-0 i fördelningen kvinnor och män. 51 st män. 0 st kvinnor. Av Riksidrottsförbundets 70-talet representerade specialidrottsförbund fanns inget förbund som uppvisade fullt lika skev fördelning, fullt lika manlig dominans på ett så stort antal poster som just vårt förbund.

Som elitidrottande kvinna är man rätt van att befinna sig i en manligt präglad miljö. Tränarrollen är så manligt förknippad att man nästan har svårt att föreställa sig att det skulle vara på något annat sätt. Strukturen är så befäst att man nästan inte ser den. Det har ju alltid varit på det här sättet. Under min egen idrottskarriär från junior till senior har jag hittills inte haft en enda kvinnlig ledare. (Ej inräknat inhoppade helgledare på enstaka tävlingar)

Att könet inte är viktigast, utan kunskapen, liksom att kvinnor inte själva VILL bli ledare, är de vanligaste förklaringarna till varför det ser ut som det gör. Förklaringar med vilka man indirekt menar att det överhuvudtaget inte finns några kompetenta kvinnor och att man helt enkelt nöjt sig med att kvinnor saknar intresse.
Frågan man då ställer sig är om man inte behöver gå längre än så. Om det stämmer att kvinnor inte vill, behöver man då inte fråga sig varför? Varför vill kvinnor inte bli ledare i Svenska Skidförbundet? Eller om de (mot förmodan) saknar kompetens; Hur ska vi då göra för att de ska få den kompetensen?

Strukturer förändras inte av sig själva. Vill man förändra något på riktigt måste man sätta in åtgärder. Uppmuntra kvinnor. Starta ledarkurser för kvinnor. Anpassa tjänsterna så att de passar kvinnor. Förändra en organisation som bara är uppbyggd för att passa män, mäns normer, mäns värderingar, deras attityder och livsstil. Män rekryterar män. Som tänker som dem. Som passar in i deras uppbyggda mallar.
Överallt i övriga samhället finns det idag kvinnor på ledande positioner. Som leder börsnoterade företag, riksdagspartier och stora organisationer. Vad rättfärdigar att idrotten är mer konservativ jämfört med andra platser i samhället? Vad är det i skidförbundet som gör att fördelningen ser ännu skevare ut än i övriga idrottsförbund?

Könet är inte det viktigaste heter det. Nej, könet är såklart inte det viktigaste. Jag har själv haft både bra och dåliga manliga tränare genom min idrottskarriär, på samma sätt som jag säkert skulle haft med bara kvinnliga. Den här frågan handlar inte om kvinnor eller män är bättre som ledare, utan om att både kvinnor och män behövs. Olika mycket för olika personer, ofta som mest i unga år. Men de behövs. Alltid.

Under en ganska lång tid har jag frågat mig varför ingen ens reagerar på denna obalans. Knappt ens reflekterar. Som att det vore naturligt att 51 ledare var män och att 0 var kvinnor. Som att det är en befäst sanning som inte går att förändra att män vill vara ledare och att kvinnor inte vill det. På samma sätt som att kvinnor inte vill fortsätta åka skidor när de fått barn, medan män vill det. Eller att kvinnor varken vill ta plats eller vara med och påverka överhuvudtaget, eller att de saknar kompetens och viktig erfarenhet.

Det viktigaste är givetvis inte att vi vare sig har specifikt en kvinnlig förbundskapten, en kvinnlig förbundschef eller en kvinnlig damtränare. Det viktiga är att det finns någon kvinna på någon plats. Någon som kan balansera klimatet, någon som kan skapa jämvikt.
För att fler tjejer ska fortsätta idrotta behövs kvinnliga förebilder och ledare att identifiera sig med. Som förstår en ung kvinnas känslor och tankar, lyfter tjejers typiska frågor och skapar balans mellan manligt och kvinnligt. Som har andra lika viktiga ledaregenskaper som de manliga, som har en annan typ av kompetens.
Genom att inte använda oss av halva befolkningen kunnande missar vi både kunskap, pedagogik och inte minst en god psykologi.

Jag vet att inte alla kvinnor tänker som jag, prioriterar som jag och vill samma saker som jag. Men jag vet också att det finns mängder av duktiga kvinnor med bra kompetens som inte kommer till tals. Kompetens som tyvärr inte värderas lika högt eller som de på grund av föreställda normer inte själva ens är medvetna om.
Tyvärr underskattar kvinnor alltför ofta sin egen kompetens. Tror att de inte kan, när de i själva verket sitter inne på massor av värdefull kompetens. För att de inte uppmuntras att tro att de kan. För att de inte uppmuntras att ta plats.

I vilket fall hoppas jag att det inom en snar framtid dyker upp en kvinna som kan visa vägen för andra kvinnliga ledare. Som visar att kvinnor visst vill bli ledare, som visar att även kvinnor kan kombinera tränaryrket med exempelvis familjeliv. På samma sätt som manliga tränare gör som har familj.
Och jag hoppas framförallt på att fördelningen 51-0 inte gäller år 2015!

26 kommentarer

Kort men givande läger i Sälen

14 augusti, 2014

Nu är jag nyligen hemkommen efter några fina lägerdagar med teamet i Sälen. Det blev ett kortare läger än det var tänkt pga lilla halsontet, men ändå bra det som blev. Bra terräng att träna i och dumt att säga att vi haft ett tråkigt läger! Med tanke på hur käften glappat oavbrutet i styrka och diskussionerna gått både högt och lågt var det nog tur att lägret inte var två veckor långt om hjärnan ska mäkta med alla stimulerande inputs. Tiden har flugit sin kos på både passen och runt matborden och motivationen har fått sitt.

Tiden framåt ska jag försöka få in några lägerdagar extra för att kompensera för det minskade antalet nu. Jag behöver trots allt de där dagarna när jag gör mindre annat vid sidan av för att få till både återhämtning och bättre fokus på alla delar av skidåkningen.
Jag märker att tekniken blir lite lidande när man mojsat på för mycket själv ett tag och man lagt till med flera gamla ovanor igen. Det Behövs någon som säger till en ibland, även när man känner på sig själv att man inte åker som man ska.


Jag kan inte springa så mycket just nu pga vänstervaden, men kunde i alla fall känna på den fina och skonsamma fjällterrrängen lite grann.

Nedan.
MG på G. Med MG (Maria Gräfnings) har man aldrig tråkigt, och alltid bra träningssparring. Två goda egenskaper för ett bra läger!

Snart kommer mera. Då hörs vi igen!

Kommentera

Vill man träna får man prioritera

9 augusti, 2014







Miniknoddresningar och lyft med liten skrot. Dagis på gymmet går alltså också bra. Farmor och farfar är bortresta ett tag så därför har det blivit lite andra lösningar än annars, innan Charlize börjar hos dagmamman. Faster Anette och kusinerna har haft några träningsförmiddagar med Charlize, som ännu så länge trivs som fisken i de flesta sällskap.

Ursprungligen skulle vårt läger med teamet ha börjat i Sälen idag, men på grund av lite sjukdomar och skador i laget bestämde vi att vänta med att åka till i morgon. Istället anmälde jag mig i sista stund till lördagens Idre Fjäll Hill Climb och tänkte att jag skulle köra det idag. Men så började även jag känna lite i halsen och beslöt mig för att skippa tävlingen. Det är inte speciellt mycket så jag är fortfarande inställd på att dra på lägret. Känner mer att detta liksom liknande gånger tidigare i sommar beror på för lite vila och att jag inte prioriterar att ta det lugnt tillräckligt mycket. Att kroppen då reagerar så. På sätt och vis ett medvetet val. Jag har velat gör alla de här andra sakerna, (endel som jag berättat om och annat som jag ska berätta om lite längre fram) som gett mig motivation och känslan att livet är kul, även om jag på sätt och vis inser att det blir lite för mycket för att palla träna jättebra samtidigt. Så lite omprioritering får det bli sen när vintern närmar sig. Trots att det där med återhämtning alltså är den tråkiga biten av skidåkningen. Sova mellan passen är något jag känner mig klar med i livet..och inte har så stor lust med att återinföra.
Samtidigt är det väldigt bra att kroppen signalerar i tid om vila. Oftast är det först då man reflekterar och tar sig i kragen över sina prioriteringar. Det finns ju alltid mkt som är roligt, samtidigt som det naturligtvis är väldigt roligt när man har bra flyt utan avbrott i träningen också.
Sugen på en riktigt tuff vecka, får jag nu se till att göra kroppen redo för det!

Kommentera

MTB-race lite utanför banan

5 augusti, 2014

Igår kväll passade jag på att vara med på Älvdalens Sportcenterlopp på MTB här runt byar och samhälle. Av lite olika anledningar valde jag den kortare sträckan på 22km istället för den längre på 61km, vilket egentligen var den med flest deltagare och som kanske hade varit rolig på så vis. Men 22 fick räcka bra den här kvällen, ett beslut som kändes ganska bra när det blixtrade och dundrande som värst en stund innan start. Man såg ett rätt plaskblött lopp framför sig och undrade om det överhuvudtaget skulle bli någon tävling. Prognosen lovade fem timmars åska efter dagens minst sagt tropiska hetta. Tur hade vi dock på den punkten. Inte så mycket som en droppe föll under loppet även om det var rätt blött ändå på sina ställen. (Snacka om åsksommar! Håller inte räkningen men lär vara uppe i 15-talet oväder snart, denna annars smått otroligt soliga sommar. Måste gå till historien som den åskigaste någonsin.)

Jag hade gott sällskap av två grabbar de första 8-9km under loppet innan jag lyckades få en liten lucka bak. Cyklade på lite hårdare ett tag innan jag plötsligt upptäckte att de orangea pilarna blivit oroväckande frånvarande lite för länge. Eftersom man kommer så väldigt mycket snabbare när man cyklar krävs det inte så mycket för att man ska missa en sådan sak har man märkt. Skyltningen ska helst vara övertydlig för att man inte ska behöva tappa tid på att titta vart man ska i korsningar när man cyklar. (Ifall man gärna helst slipper orientera när man tävlar..)

Jag förstod att jag var fel, men visste inte hur mycket och om jag skulle vända eller försöka kryssa mig fram tillbaks. Det blev några minuters irrande och helt rätt kom jag inte heller, men till slut var jag i alla fall tillbaks på tävlingsbanan igen, några minuter bakom grabbarna jag cyklat med. Lite smått irriterad. Tävlingsmänniska som man är, vill man inte gå i mål några minuter efter det man kunde ha gjort, eller få tävlingsfarten avbruten. Inte ens när man kör så lite som ett träningsrace. Skillnaden är såklart att man kan rycka på axlarna redan i duschen och skratta lite åt det där tävlingshumöret. Samtidigt som man lite grand får tacka det för, att det är tack vare det som man överhuvudtaget kan ta i så mycket mer mot när man bara är själv ute och mojsar.
Redan 3e loppet på en cykel var det faktiskt för i år. På rullskidor och löpning har fördelningen träning/träning i varit något i stil med 50-1. I cykel 50-50 då 3 av årets 6 pass i sadeln varit tävling. Egentligen inte för att jag har tänkt cykla utan för att det råkat vara lite sådana lopp här-i-kring. Att racea och nästan kunna värma upp på tomten känns alltid smidigt.


Tripp trapp trull med Elna3, Charlize1, wilda4 och Greta2. I söndags var jag i norra Garberg och träffade gamla skidgymnasiekompisarna JuliaL och MariaA och deras småtjejer, tillsammans med mina små. Bara tjejer, har blivit väldigt representativt för min bekantskapskrets där 90 % av alla små av någon anledning råkat bli tjejer. Lustigt nog.

På lördag börjar vi läger med teamet igen, i Sälen denna gång. Nära och fint. Ska bli riktigt kul.

1 kommentar