HUVUDSPONSORER:

MELLAN PARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
SMpallen VM Ej sparat Förhandsvisning-dokument DSC_0113 Gällivare2010 Bild 180 vinterbild _DSC3493 alpecermis
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

Mer av annat!

15 april, 2014

Det får bli något längre mellan inläggen nu ett slag. De här veckorna har fått innehålla mindre av det de brukar innehålla och betydligt mer av det de inte brukar innefatta. Detta betyder betydligt mer socialtid, mer familjetid, mer jobbtid och mycket mindre res och träningstid. Dessutom har jag några nya projekt, både stora och lite mindre, som jag inte har berättat för er om ännu men som jag inom en snar framtid ska göra. Kanske snart, kanske i alla fall ganska snart.



Det har blivit några föreläsningar. Om mål och motivation. Om träning och motion. Om kost och hälsa. I eftermiddag blir det en för Siljan i Mora, innan det bär ner till Falun och den årliga avslutningsmiddagen med HESTRA- Handsken tillsammans med regionens hestraåkare.


Jag var även och besökte Särna för att träna och Särna och Idres ungdomar en kväll. Med över trettio energiska ungdomar, ett stort engagemang och samma eldsjäl (Sven Larsson) som då jag var där för att åka min allra första skidtävling för 23,5 år sedan, blir man berörd och känner att det definitivt är värt en extra sväng till kommunens nordvästra hörn.


Skartur med Charlize några kilometer från vårt hus. Bäst att inte vänta för länge så att myren går igenom och man med näppe tar sig tillbaka till bilen..




Och eftersom jag hade nämnt något om att jag kommer på mig själv med att kisa lite mycket ibland fick man en extra spännande födelsedagspresent av sin sambo tidigare i vår. En synundersökning på Emmas Optik. Jag minns att jag tänkte på det där med synen när jag provade skidskytte 2006. Att jag blev lite less på det för att det var så jobbigt att kolla på prickarna. Men annars var det 18-19 år sedan förra synundersökningen med vägran om att se ut som en plugghäst (fast jag var en), och som gjorde att det aldrig blev något av det hela då. Sedan glömde jag av det tills att jag nu blev upplyst om det där brytningsfelet som förmodligen mer eller mindre varit där ändå sedan dess. Och då var det väl skönt att man inte var 12-13 längre och istället tyckte det var rätt kul att få en sådan intelligent accessoar på näsan. Som jag väl förmodligen dock inte kommer använda överdrivet mycket. Det är bara på långt håll jag ser dåligt och ibland går det som sagt några år utan att jag tänker så mycket på det..



Charlize och wilda fick hälsa på hemma hos Greta Limby i hennes hus i Orsa en eftermiddag.

Avslutningsvis också ett tack för era kommentarer och mail efter förra inlägget.
Gud så skönt det har varit på slutet att lägga sista månaderna bakom sig och tänka i nya banor. Som huvudet har fått vila av det. Som min mentala energi har fått nytt bränsle av det. Precis som att när man börjar göra nya saker kommer och andra nya fräscha tankar, som är roliga att tänka och som ger energi istället för att det bara känns som samma gamla ältande!

Ha nu en riktigt GLAD PÅSK allihop så hörs vi under eller efter den igen!

4 kommentarer

Lite om mycket-En sammanfattning av den här säsongen

10 april, 2014

Min säsong är nu över och det är dags att ännu en gång summera en del av alla de reflektioner som uppstår under en vinter med mycket händelser.
En vinter som i år framförallt kom att handla om två saker för mig. Att komma tillbaks efter en andra graviditet och att ta mig hela vägen till OS i Sotji. Två drömmar och två rätt tuffa utmaningar.
Även om jag egentligen aldrig tog för givet att jag överhuvudtaget skulle komma tillbaka var jag outsägligt inställd på det. Med två mål som motiverade mig otroligt starkt och en satsning som åter kändes exakt så motiverande som man vill att den ska göra.

Satsningen innehöll några fler utmaningar än vanligt och jag visste att ingenting skulle bli riktigt enkelt. Att få tillbaks en konkurrenskraftig kropp efter en andra graviditet som oftast är tuffare än den första, om livet med två små barn och alla prioriteringar det innebär, och inte minst för balansen mellan tuff träning och tillräcklig återhämtning. Samtidigt var just detta också en extra morot jag bara ville klara av.
En av lösningarna blev en egen barnflicka. Mackenzie (från USA) som kom till oss för att hjälpa till med barnen, istället för dagis, i 7 månader. Det blev en riktig fullträff och hon passade väl in i vår familj på alla sätt. Wilda fick lära sig engelska och vi fick alla med oss lite av den amerikanska självklarheten och lättsamheten, vilket var spännande för oss alla.

Träningen och vardagen fungerade fantastiskt bra hela sommaren och hösten. Jag kände igen mycket av upptrappningen från månaderna efter den första graviditeten (2010) och även om det fanns bitar som jag fick hålla igen på mer än då och saker som var lite körigare än vanligt, kändes det rent kapacitetsmässigt väldigt bra och att framstegen var de samma som då. Formen steg och fram tills några veckor innan premiären kändes allting fantastiskt inspirerande och bra.

Vi visste alla att det var viktigt att visa resultat tidigt under säsongen. Allra senast Tour de Ski, men helst i december och allra helst direkt, i premiären i Bruksvallarna. När jag blev förkyld två gånger på raken veckorna före premiären smög sig stressen på en aning. Att jag behövde göra allting rätt, hålla mig frisk, hitta formen jag visste att jag hade, liksom tekniken, styrkan och det mentala modet.

Premiären blev som väntat inte helt i topp och jag kom inte med på de första världscupshelgerna. När jag sedan vann Sverige Cupen I Östersund kom jag dock tack och lov med till Davos. Och sedan, viktigast av allt, till Tour De Ski. När vi for dit var vi flera som visste att vi behövde prestera där. Att det stod mellan oss och att det var på Touren det skulle avgöras.

Ett av distansloppen byttes till sprint, det blev mycket korta lopp, och den klassiska tekniken fungerade inte så bra för mig. Två riktigt bra lopp fick jag trots allt till, de båda skatedistansloppen, med 10:e respektive 11:e sträcktid. Hoppet tändes igen. Det var otroligt jämt och jag hoppades in i det sista att jag skulle komma med. Att jag visat att jag var tillräckligt bra på skate för dessa OS-distanser och som alternativ på en skatesträcka. Men det blev inte så. Ridån gick ner på vägen hem från Touren och loppet var kört.
En stor besvikelse givetvis och jag kände mig just då ganska så tömd. För att ha gett allt och lite till under en period. Det hade inte varit helt smärtfritt och jag kände mig en aning frustrerad. Men det var inget mer att göra.



Det blev ett fint silver på Skiathlonen på SM veckan efter. Jag fick också med mig två mycket bra andraplatser i Skandinaviska cupen under februari. Jag körde några svenska långlopp och en hel del andra tävlingar där skate genomgående gick väldigt bra och klassiskt sämre. I Världscupen i Lahti efter OS blev jag 13:e och det kändes återigen riktigt skoj att tävla. Jag fick åka Holmenkollens 3 mil och tog mig vidare till Skidspelen i Falun. Som tyvärr slutade med magsjuka.

Det blev lite stolpe ut några gånger den här säsongen.
Det blev också en känsla av ojämnhet. Att jag behärskade vissa saker så himla bra och annat dåligt. Det tog som jag skrev i ett tidigare inlägg bara 2,5 månad att komma tillbaks konditionsmässigt och benmässigt, medan jag idag efter 10,5 månad, bara en bit på väg till samma stakkapacitet som innan. Det är inte så konstigt alls och var precis så efter första graviditet också, även om skillnaden i år blev ännu lite större.

Egentligen vill jag vara nöjd med att det överhuvudtaget fungerat så bra att få ihop en satsning detta år. Över att ha hanterat alla de fysiska aspekter som en graviditet sätter ur spel och att komma tillbaka till en nivå i paritet med den jag haft förut med så mycket mer att ta i beaktning. Att jag uppfyllde ett av de två målen jag hade, att komma tillbaka och tävla i landslaget. Nöjd, för att det inte varit lätta mål jag satt upp och för att mycket verkligen gick fantastiskt bra detta år.

Men mina förväntningar var rätt höga och kanske är det just den där känslan av NÄRA, NÄSTAN och OM som gör att det inte går att vara riktigt nöjd. För idrotten som så ofta handlar om tillfälligheter, timeing och flyt. Så fenomenalt de gånger det lyckas och så frustrerade vid det motsatta.

Men trots att jag inte är helt nöjd så HAR det varit en väldigt häftig resa. Med modet och att bryta nya banor och viljan att våga gå all-in i en ny vardag med tuffa målsättningar. Detta känner jag var helt och hållet rätt i år, detta ovanligt innehållsrikt år.
Ibland når man ända fram och ibland gör man det bara inte.

Som alltid finns det väldigt mycket att berätta och reflektera över när en säsong har gått. Även om det också finns en del mer om jag ska gå in på djupet är detta i alla fall en del av det som funnit med detta år. Att reflektera över, innan det nu är dags att sätta bokslut för det här året och gå vidare med nya mål.

En miljon tack till min familj som ställt upp på allt det här ännu ett år och framförallt just detta år. Som väl varit det mest späckade, körigaste och innehållsrika tid vi fixat tillsammans. Med himmel och pannkaka, starka känslor och mycket vilja!
Det hade förstås varit omöjligt om ni hade velat något helt annat.
Tack älskade Bengt, Wilda och Charlize.
Mamma, pappa, Lena och Sven. Och Mackenzie.
Tack alla ni andra i familj och släkt som ger oss så mycket och betyder så mycket för oss!
Tack alla sponsorer som stöttat denna satsning. Detta år och en del av er i många år. Som alltid en så betydande del i en seriös satsning.
Tack Älvdalens IF. Tack alla ni som gör ett heroiskt arbete med spåren, Inge, Tomas mfl. Tack Robin som jag bollat träning med då och då, Patrik Bergman, samt Fischer som vallat på en del viktiga tävlingar.
Tack alla Ni som läser här, alla som hör av sig med peppande ord och trevliga mail. Ni ger mig också motivation och driv.
Tack alla mina vänner!
Och tack alla andra som på något vis stöttat, hjälp eller inspirerat mig detta år. Alla ni som jag inte nämnde. Ni vet vilka ni är!
Tack.

9 kommentarer

En tävling till ändå!

6 april, 2014

En sådan här vecka när man bara tränat det man känt för har man onekligen registrerat hur mycket mera tid till annat man får. Hur mycket mer det plötsligt finns plats för under en dag och hur mycket mer man orkar. Det är då man förstår än mer hur mycket tid men också prioritering som träningen innebär. Jag har inte varit trött på att tävla, men däremot har jag längtat efter just den här friheten jag känner nu. Att hitta på saker och vara med familjen, men också att jobba, köra lite skidlektioner, förbereda föreläsningar med mera. Att bara göra och säga ja ja ja och inte nej nej nej till det mesta. Det är en skön tid just nu och vädret har varit det grymmaste. Jag undrar om det någonsin varit så bra skare heller som i år, under mina sex år här. Som det är nu är snön så välpackad att det varit skare oavsett väder, hela dagen och tydligen med nästan 1,5 meter kvar på höjderna några mil bort i början av veckan.

Härlig söndag i Orsa Grönklitt och äntligen tid för just sånt här.

Jag visste inte om jag skulle köra några fler tävlingar men delvis för att det var så kul att tävla förra helgen hade jag lite svårt för att helt släppa taget om det ändå. Det kändes lite meningsfullt att köra något mer och när jag så fick en lapp om en skatetävling i Gräftåvallen blev jag i sista stund sugen att åka. Så det blev en liten utflykt (på 55 mil) till Gräftåvallen i södra Oviksfjällen för att köra det så kallade Gräftåprovet igår. En tävling med backraceliknande karaktär även om det inte var ett rent backrace, dvs en enda lång sammanhängande stigning.
Först körde man två varv på en 2km:ers bana, upp och ner mellan och i slalombackarna, upp mellan slalomportar och utför med snabbt slingrande kurvtagning. Efter 4km började sedan den längsta stigningen med ungefär 1km upp till målet.
Jämför man med slalombacken på Touren var detta en betydligt kortare och mildare variant, samtidigt som just detta också ställer högre krav på fart, vilket visade sig bli rejält jobbigt ändå.
Vi startade tillsammans med H21 och jag försökte hänga på dem, något släpande, den första tuffa kilometern. Det visade sig vara lite övermodigt och straffa sig ganska rejält. Jag underskattade väl banan lite, eller rättare sagt, jag överskattade(!) min form skapligt (samt mjölksyratålighet efter fem veckor utan lopp under 30km). Efter 1km hade jag en ganska bra ledning ner till Ebba Anderson och Elin Mohlin. Efter 3km var den ungefär densamma ner till Ebba, men efter 4km var den klart mindre. Med 500m kvar till mål kände jag att rackans vad jobbigt det här blev! I den sista branten kom Ebba som en dundrande gassel, jag försökte bita i men jisses så stumt det var. I det ihållande motlutet på upploppet tappade jag ytterligare 15sekunder och fick se mig slagen av junioren Ebba Andersson som var riktigt stark i den sista backen.

Jag var inte jättenöjd med det. Men men.
Det var kul att göra något annorlunda.
Samtidigt som det delvis känns som att jag kanske borde ta semester helt från tävlandet nu. (Troligen.)


Även om dagens höjdpunkt för den här tjejen förmodligen var hamburgaren efteråt, är det oftast kul att vara på tävling med alla människor och händelser runtomkring. För vår lilla pratkvarn som utan censur frågar om och peka runt på allt och alla och undrar varför dom gör si och inte så, dom där människorna.


I fredags hade jag en trevlig och inspirerande eftermiddag med konceptet ”Våga Drömma”. En nätverksträff och inspirationsdag för kvinnligt företagande i Älvdalen.




Fika i vackra fryksås och härlig vårutsikt!

Kommentera

En lyckad avslutning

31 mars, 2014

Det blev precis en så rolig och lyckad helg som man hade hoppats på. Med skidföret som var minst sagt underbart, att det var riktigt skoj att tävla för Team SysarbOneWay och att arrangemanget var himla kul på alla sätt. Dessutom var det också roligt att äntligen få prova på att åka ett RIKTIGT långlopp som jag tänkt göra i ett halvt liv utan att det blivit av. Och att köra en Ski Classicstävling för första gången, som ju vuxit och blivit en sådan jätteapparat på ett par år. Just allt det där var så kul att få se på nära håll. Proffsigheten som byggts upp runt alla teamen och hela serviceapparaten som krävs för långlopp. Dessutom är det väl för härligt när man står på startlinjen och bara känner att det ska bli ett riktigt äventyr.

Damerna startade en kvart innan herrarna och efter en ganska lugn start sprack fältet upp i första långa stigningen. Det bildades två små grupper med tre i varje och jag släpade efter lite, ensam på sjunde plats ett tag. När vi åkt en bit uppe på fjället insåg jag att jag inte skulle komma ikapp Emma Wiken som också hamnat i ingenmansland en bit framför och när klungan bakom så körde hårt på flacken och närmade sig alltmer var det till slut bara rätt skönt när de väl kom ikapp. Det blev ett högre tempo direkt med en tydlig känsla av att det i lättare terräng samt över fjällsträckor är en avsevärd skillnad att ligga i klunga och få hjälp att hålla fart, jämfört med helt själv. I klungkörningen kom vi ikapp två åkare till framför och var som mest sju personer ett tag (5a-12a) innan vi kom in i banans andra stigning och det åter sprack upp.

Banan hade två ordentliga stigningar över sträckan, men sammantaget var den ändå klart snällare än jag hade väntat och hört på förhand. Mer kuperat än de flesta långlopp men slår man ut det på den långa sträckan blir det ändå stor skillnad mot de banor man är van vid på traditonella lopp. Mellan stigningarna blir det också partier med lång stakning och backarna har hade mer en böljande karaktär med vilopartier emellan.

Sista 1,5 milen som avslutades med utförsåkning och stakning låg jag ihop med Leila Kveli och Inger Liv Bjerkreim. Vi körde om sjätteplatsen men ärligt talat var jag rätt nöjd över varje meter jag hängde med i ryggen på stakningen. Det är förstås intressant att köra med åkare som har helt motsatta egenskaper mot en själv. I diagonalbackar fick jag ibland lite lucka men i stakningen fick jag ligga på max för att gå med.
Sträckningen som sådan kändes inte som några problem att orka alls egentligen men däremot hade jag inte pallat att staka sammanhängande särkilt länge till. Ryggen brutalskrek sista fem kilometerna och jag blev rätt lätt att hänga av när det var 400 meter kvar. Trots det är jag jättenöjd över stakningen denna dag. Det var ett klart framsteg med känslan av att både kunna fälla ut och verkligen trycka på med överkroppen i de lätta utförsluten och att hugga på de små motluten. Det var så mycket bättre än för ett par månader sedan.
Stakkapaciteten har kommit mer och mer vilket varit skönt att känna, (och en aning frustrerande för att säsongen nu är slut.)
Det tog i princip bara 2,5 månader att komma tillbaks konditions- och benmässigt, medan jag stakmässigt nu efter dryga 10 månader bara är en bit på väg mot där jag var innan graviditeten. Det är inte så konstigt alls naturligtvis. Barnet ligger i magen och inte i benen, och skillnaden blev helt enkelt ännu lite större denna gång än första, även om det alltså var mycket samma sak då.

Sammantaget var det som sagt i alla fall helroligt att avsluta med detta fina lopp. Jag älskar att åka långt, har uthålligheten ganska gratis, men har ogillat stakningen som ofta är ganska synonymt med långlopp. Därmed känns som något som både passar mig väldigt bra och väldigt dåligt. Det optimala skulle vara skatelånglopp förstås, men då dessa är väldigt få och har mindre status blir det ändå inte lika intressant.

Nu har jag är inte helt bestämt om detta var vinterns helt och hållet sista tävling eller ej, men mentalt är säsongen över och blir det någon mer tävling blir det i så fall om jag känner för det då. Nu ska både kropp och huvud få vila.
Det ska bli skönt. Säsongen har varit lång och väldigt insatsmässig!
Snart ska jag försöka mig på en längre sammanfattning av den, om jag nu lyckas få ihop alla tankar och känslor som jag har haft! Inte helt lätt ska jag säga.

6 kommentarer

Mot Åre och mitt hittills längsta!

27 mars, 2014

Med spänning och härlig förväntan är vi nu på väg till Åre. Till den jättelånga utmaningen på 75 km som nu visserligen bara förväntas bli 61km och plötsligt inte känns så där faantastiskt lång längre. Bara lång. Och antagligen tillräcklig. Hittills är mitt längsta lopp 45km så fortfarande lär det bli en chans att tänja på gränserna en aning. Och uppleva lite nya dimensioner av tävlande.
Många pratar om hur utomordentligt fin den här banan är (speciellt om vädret är lika ljuvligt som idag) så nog känns det riktigt kul att få chansen att uppleva detta lopp. Något nytt och roligt. Det blir alltid en annan stämning att dra i väg och tävla så här på vårkanten och när det dessutom blir en helt annan typ av lopp blir det mer av ett uppsluppet litet äventyr jämfört med allt annat tävlande under vintern. Därför har jag länge sett fram emot denna helg. Och att för första gången på många år åka ett riktigt stort långlopp.
För allra första gången, och för att också vara med i Swix classics, kommer jag att köra för långloppsteamet Sysarboneway. Även det riktigt skoj. Ett kul gäng och en skön stämning. Den här tiden på året gillas alltid starkt. Kanske som en av den allra bästa tiden nästan varje år. Som en sån där livsnjutare man väl egentligen alltid borde vara!

Vi hörs under helgen!

6 kommentarer