HUVUDSPONSORER:

Senaste kommentarer
h4 hemsida13 hemsida11 hemsida12

Skidförbundet söker kvinnor!

22 september, 2017

I veckan kunde vi alltså läsa den här annonsen på flera av våra skidsidor.
Om att skidförbundet söker en ny tillfällig tränare. Att Martina Höök behöver en ersättare under sin föräldraledighet.



Intressant och positivt på flera plan.
Dels att Skidförbundet äntligen etablerat en ny rutin (sedan i våras) om att faktiskt utannonsera sina tjänster. (För man får väl anta och hoppas att samma rutin blir verklighet när det så småningom ska rekryteras nya tränare till A-laget.)
En faktor som gör det betydligt lättare att rekrytera rättvist och jämställd än då man som tidigare enbart handplockat tränare.
Men intressant kanske än mer att man t.o.m uttrycker att man uppmuntrar kvinnliga sökanden. Visserligen forfarande bara till en tjänst för 19-23 åringar och inte det ”fullvuxna” landslaget, men ett uttryck för att man börjar inse att man behöver få fler kvinnor och kanske aktiva åtgärder för att få det.
Hårt arbete lönar sig. Om än långsamt.
För på något sätt har väl det här under lång tid känts mer och mer som en oöverstiglig mur som varken har gått rasera eller bestiga. Muren att få skidförbundet att inse att man faktiskt har ett problem. Att kvinnor behövs och att miljön hittills inte varit tillräckligt välkomnande för det.
Så vi får väl se om det blir någon kvinna på posten eller inte.
Alltid spännande att se.


Förra helgen passade vi på att ta ett par dagar uppe i Fryksås. På lördagen gick premiären av Grönklitt Trail och Wilda var med på barnens tävling Bärra Trail. Trevligt, roligt och mycket barn som deltog (om än mest från lokalt håll).
Kul med lite nya arrangemang för hela familjen.


Att vara publik har förstås blivit lite av en ny företeelse den här sommaren. Tidigare har det varit mer sporadiskt, ibland också medan jag själv har tävlat. Nu i sommar har Wilda börjat vara med mer på löptävlingar, orientering och ett par andra evenemang. Det är sjukt roligt förstås. Att få vara med. Att hon tycker att det är kul. Nästan att jag blir förvånad över hur roligt det är att bara se på. Trodde kanske att jag skulle sakna mer att vara med själv. Att någon del skulle tycka att det var jobbigt.
Men nej. Inte ens det.
Och så är det ju så kul att träffa på alla föräldrar som också är där med sina barn. Som i minst 50% av fallen är dem man själv varit på samma tävlingar som under sin uppväxt. Några djupgående samtal hinner man aldrig med (när barnen står i fokus) men idel igenkända nickar som om man tänkte. ”Ja just det. Du är också här. Du har också barn i ungefär samma ålder. Då kanske vi kommer att ses mer igen. Om barnen fortsätter tycka att det är kul”
Och så funderar man kanske.
Eller i alla fall gör jag det.
Hur man gör bäst för att barnen ska tycka att det är roligt. Hur engagerad ska jag vara? Hur mycket får jag visa hur kul jag tycker att det här är? Och hur mycket tävling får det vara?
För det är ju så kul att heja. Och man blir ju så engagerad.
Och så försöker man tänka tillbaks på hur man själv var och kände i den åldern.
Samtidigt som man också vet att alla barn är så olika och kommer att uppfatta saker på olika sätt.
Och hur är mitt/mina barn? Vad är lagom för dem?
Och alla har vi väl vår egen syn på det där.
Hur en förälder ska vara och inte.


Skidträningsstart på ÄIF i torsdags.

2 kommentarer

Bloggtorka och CCC1000 upptakt

11 september, 2017

När man får gräva djupt i minnet för att erinra sig hur man kommer in på inloggningssiten för bloggen vet man att det var något för länge sedan man senast skrev. Tanken att blogga ploppar visserligen upp då och då, men hinner oftast passera till förmån för något annat som behöver göras innan. Och det är ju lite så med saker som varken kan definieras som jobb, familjetid eller träning. Nog för att jag bitvis saknar att skriva, verkligen, liksom att stanna upp, analysera och försöka dra slutsatser över vardagen där bloggen fungerat som en perfekt ventil många gånger. Men som med det mesta får man göra vissa prion, och där är bloggen lite svårmotiverad. Speciellt som jag känner att jobbkontot oftast inte är så svårt att överskrida i alla fall.
Så framtiden för bloggen är väl något oklar, men jag har åtminstone ambitionen om att blogga när det känns ändamålsenligt. Kanske mer i vinter när det händer lite mer på skidfronten.

Förra helgen hade vi upptakt efter sommaren med CCC1000 i Stockholm. Riktgt trevligt var det. Lördagen spenderades på Mornington i Bromma, men träning på Ekerö och söndagen borta i Skokloster då vissa i gänget deltog i Skokloster-rullen. Jag körde teknikträning med tjejerna båda dagarna, (vilka är de jag ansvarar för). Men eftersom vi kör samma aktiviter och ungefär samma träning med alla blir det inte alltid precis så uppdelat. Tanken med att tjejerna bitvis kör egen träning är att utgångspunkten ska bli mer utifrån deras önskemål och behov, vilket jag tror är väldigt viktigt.
En kul helg med ett härligt gäng positiva och himla trevliga människor. Och kanske är stämningen, gemenskapen och samhörigheten lite av grejen med ccc1000. Där samma grupp människor lär känna varandra, deltar i ett antal läger, träningar och tävlingar under året, istället för enstaka läger med en grupp som inte hinner skapa den där kontinuerligtet och sammanhållning på samma sätt.
I dagsläget är vi dryga 10 damer totalt och kanske 40 herrar eller något i den stilen (i hela ccc1000). Något svårdefinierat då de som inte är lokaliserade i Stockholm inte deltar på de gemensamma träffarna i samma utsträckning.
Min ambition är att få in lite flera tjejer. Tyvärr är det ju lite som vi redan vet. Svårare att få med kvinnor, eftersom de ofta inte tycker sig ha samma tid att lägga på sin egen träning.
Nästa läger blir 6-8 oktober i Torsby och Sunne. Ser fram emot det.


Årets tränare, hjälptränare eller något i gränslandet mellan aktiv och ledare.




Några av tjejerna i CCC1000.


Några kortare föreläsningar hölls under lördagen där Erik Wickström bland annat pratade om bitar kopplat till sin senaste bok.
Här har jag helt klart hittar min överman i att vara effektiv och nyttja tiden till max. Inte minst då han efter 23.00 lördag kväll frågar om jag inte ska hänga på och köra 5000m Skiergtest före frukost 06.30 innan vi drar igång träningen söndag morgon. Trots att jag ser mig som tämligen morgonpigg (åtminstone på den tiden där man var landslagsåkare och jämförde sig med dem), känns det där med att maxa direkt man vaknar- på tom mage dessutom, snudd på overkill (för en nybliven motionär).
Jag antar att vi har olika Mental ställtid eller något i den stilen..




Min egen träning har gått hyfsat igen de sista veckorna. Däremot försvann närmast hela högsommaren för en diffus halsinfektion som gjorde att jag tränade ytterst sporadiskt i 6 veckor.
Är jag frisk så försöker jag träna åtminstone dryga timmen, ibland 1,30h i alla fall 6 dagar i veckan.
Vissa veckor kör jag bra kvalité, andra sämre, även om jag har svårt att motivera mig för några riktigt tuffa pass. Ett par intervall pass i tröskelfart med en effektiv tid på dryga 20 min någonting brukar jag i alla fall försöka få in.
Helt klar skulle jag kunna träna bättre, men oftast gör jag det jag har lust med och tycker är roligt, vilket betydligt oftare är löpning och vanlig klassisk skidåkning, snarare än stakträning som kanske är det jag borde göra, men sällan är lika sugen på. Jag antar att jag lägger mitt mentala krut på andra saker och då ser jag träningen mer som en måbra-aktivitet mer än att försöka göra den optimal. Det känns ändå som en ok nivå.
Jobbet på vattenfall förflyter som tidigare med ca 3 dagar i Solna och 2 hemma i veckan.
I oktober och november blir det lite föreläsningar kring boken igen, vilket annars varit sporadiskt på sistone.
Men jag ser fram emot att ta upp den tråden lite mer igen. Föreläsa är något jag känner att man behöver göra kontinuerligt för att hålla vid liv. Åtminstone om man ska försöka utveckla dem och göra dem bättre och bättre.

Föreläsning om att skapa sig rätt tillstånd, miljö att prestera och vad som krävs för att uppnå sina mål för endel av våra chefer på vår ledarskapsutbildning i höst.

Det var ett litet inspel det i alla fall.
Så hoppas jag att det inte ska dröja två månader mellan inläggen till nästa gång.
Ha det gott så hörs vi säkert!

6 kommentarer

Ny pejsing

10 juli, 2017

Förra veckan skrev alltså Expressen om att jag avslutar min elitskidåkningskarriär, vilket länkades vidare bland annat här.



Det var ju inte så mycket nyhet för er som läst bloggen i sommar. Förutom att jag kanske inte utryckt det så explicit. Det här med att man slutar är ju lite av en definitionsfråga där det tycks väldigt viktigt Inte minst journalister att placera in en i ett visst fack.
En gräns som är ganska intressant i sig. Var går den för folk? Vad är definitionen på att sluta?
Säkert har väl jag också haft någon sådan gräns för mig själv hela tiden. Men det är nog än mer sedan jag började jobba som den blivit mer tydlig. Att jag numera tränar på fritiden. När tid ges. Och att familj och jobb går före. Olika mycket, olika veckor.
Och det är väl det som är att sluta. Fastän man rent bokstavligen inte slutar.
Det som är kul är att Bengt och jag har börja köra så mycket mer tillsammans än på många år. Bengt som varken haft tid eller lust att träna så mycket under de år jag satsat sedan vi fick barn, har verkligen fått en nytändning sedan han körde öppet spår i vintras. (Där han körde rätt bra mtp på träningsbakgrund.) Nu tränar vi nästintill lika mycket och kör både intervaller och stakpass ihop. Och rätt ofta är det snarare han som triggar mig att ta i mer och köra längre. Han känner framsteg (mer motiverande kanske) och jag tränar för att inte tappa.
Och har man en gång varit aktiv och sedan återupptagit träningen efter 11 år går det trots allt rätt fort att bli bättre.
Konditionsmässigt är jag väl rätt mycket bättre än, men i stakningen är vi nog nästan lika. Åtminstone i lätt terräng.
Prefekt att ha någon som pejsar en!

Jag s

3 kommentarer

CCC1000 och annat nytt

2 juli, 2017

En annan kul grej som alltså varit i görningen ett tag, är att jag blivit ansvarig tränare för damerna i CCC1000. (Se hela pressmeddelandet på langd.se). Ett härligt gäng skidentusiaster med höga ambitioner i spåren trots karriär och begränsad träningstid att lägga. Riktigt kul ska även det bli och garanterat något jag kommer återkomma till efter sommaren när läger och träningar drar igång igen. 10-12 damer är med i dagsläget, merparten i Stockholmområdet och ytterligare ett gäng utspridda i de andra CCC1000-gängen Nord, Syd och Göteborg. Är det något fler som är intresserad av att vara med eller veta mer om upplägget går det fint att kontakta mig, eller Fredrik som ni enkelt kontaktar på fredrik.erixon@drivereklam.se.



En till jobbvecka har passerat.


Och en helg som vi har spenderat i Stockholm och Trosa.
Fina ställen denna årstid.


Trosa



Sköna löpturer på kvällarna med nya ställen att upptäcka.






Och så en dag på Grönan såklart (nedan). Finns mycket man vill ta med barnen på när man är här.





Veckan började dock på Idre Fjäll där vi spenderade förra helgen.



Nu blir det jobb i två veckor innan tre veckors semester.

Träningen då?
Jo. Jag tränar väl i princip varje dag ändå. Känner verkligen ett sug efter att träna och att jag behöver träna varje dag för att må bra. Vilket vissa dagar när jag inte hinner mer kanske betyder 30-40 min före 7 på morgonen eller 21 på kvällen. Det är också sällan jag kör pass över 1.30h. Men kanske normalpasset ligger på 1.15 sådär.
Fram till den här veckan hade jag inga rullskidor utan sprang bara när jag var här nere. Har aldrig sprungit så mycket asfalt som den här sommaren! (Utan att få minsta ont än faktiskt, peppar peppar.)
Men nu har jag fått ner ett par och det är verkligen SÅ KUL att åka rullskidor i nya miljöer. Sommarkvällar när solen skiner är det helt ljuvligt att cruisa runt och titta på allt som händer. Njuter verkligen av träningen då. Att man ser så mycket när man åker rullskidor. Att man kommer ganska långt, utan att det heller går för snabbt som när man cyklar. Ganska perfekt fart för att både hinna se och samtidigt inte köra in i folk.
Väldigt roligt att träna alltså.
Fast jag saknar inte att träna 5 timmar om dagen. Eller två pass, sex dagar i veckan.

1 kommentar

Inspirerande, roligt och ganska skönt!

25 juni, 2017

Två veckor har snart gått sedan jag började på Vattenfall. Kanske skrev jag det till viss del även sist, men det har verkligen känts som att öppna luckan till en ny värld. Slutar man elitidrotta när man är 21 är det säkert en viss omställning även då. Slutar man när man är 34 som jag, är det definitivt en än större förändring. Speciellt om man därtill levt mer eller mindre enbart som idrottare, jämfört om man haft en vanligt jobb under tiden.
Jag komma säkert återkomma mer till den biten i ett annat inlägg. Om för- och nackdelarna med det, som det finns mycket viktiga bitar att tycka och fundera kring, och vad som faktiskt finns att utveckla för idrotten.

Jag har trivs otroligt bra, den lilla tid som har gått. Med alltifrån atmosfären och miljön, till arbetskamraterna och själva jobbet. Att lära sig en massa nytt och ställas inför helt nya utmaningar har verkligen varit kul. Kanske kunde jag inte bli mer redo för en förändring än jag var. I fjol när jag gjorde ett försök att sluta, kände jag både sorg, ångest och tvivel och kunde inte riktigt släppa att jag fortfarande tyckte det var så roligt att tävla. Även om just den biten inte heller känts riktigt så i vinter trodde jag ändå att det skulle bli lite svårt att ställa om också i år. Men förmodligen hade jag nu kommit till en punkt där jag känner mig klar. För den här gången har jag inte tvekat en sekund.
Snarare känner jag mig mer inspirerad och motiverad än på väldigt länge. Njuter verkligen över att få leva ett vanligt liv, träffa otroligt mycket nya människor och insupa en ny miljö.
Det där att man ska sluta när man är på topp är nog inte helt enkelt.
För det var nog så jag kände för mycket ifjol. Att jag inte visste om toppen var nådd. Och då är det förfärligt svårt att släppa den känslan.

Jag har ju funderat mycket på vad jag vill jobba med. Om jag skulle vara kvar inom idrotts- och skidvärlden, vilket på sätt och vis kändes det som ett naturligt steg. Jag har ju föreläst och kört endel träningsgrupper under våren, vilket också varit kul och som jag kommer att försätta med i viss mån även framöver. Samtidigt kände jag att jag ville komma till en miljö där jag fick chansen att lära mig helt nya saker, lära av andra, på en plats där det finns stora möjlighet att utvecklas. Att komma ut från skidbubblan jag levt i så stor del av mitt liv har faktiskt varit väldigt skönt. Som att ta upp en del av sig själv som man gömt undan under väldigt många år. Typ hela mitt vuxna liv.

Jag kommer fortsätta att träna en hel del såklart. Men det har också varit grymt skönt att bara träna när jag känner för det. Vilket egentligen är varje dag. Men inte lika länge och väldigt sällan två gånger om dagen. Dessutom i den träningsdisciplin jag vill, i vilken fart jag vill och med vem jag vill. Ja. Det är rätt mycket som är skönt med det faktiskt.

Midsommar i Dalarna, Åsen, Älvdalen.



Idag har vi åkt upp till Idre Fjäll för orientering och semester ett par dagar. Jag åker hem tisdag kväll för att jobba ons-fre medan Bengt och barnen blir kvar till torsdag.



Kanske läste ni också om det här också häromdagen. Om idrottens ojämställda distanser.
Intressant och bra att det är fler som börjar reagerar också inom andra idrotter. Bra Lisa!
Det som man länge verkligen undrat över varför inte fler idrottare reagerar på. Kanske har vi en förändring på gång!?

</a>

Sommar i Fryksås Fäbodar





Besök gärna vår hemsida brudtallen.se för mer info och bokning.

Så får ni har en fortsatt riktigt go sommar, så hörs vi igen!

3 kommentarer