HUVUDSPONSORER:

MELLAN PARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
FryksåsSlider2 fryksås slider1 SMpallen VM Ej sparat Förhandsvisning-dokument DSC_0113 Gällivare2010 Bild 180 vinterbild _DSC3493 alpecermis
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

En ny barnflicka över säsongen

20 december, 2014

I går gick barnen sista dagen hos dagmamman och kommer nu att göra ett uppehåll på 2,5 månad fram till den 9 mars. Den 2 januari kommer istället deras kusins kusin från Kanada och tar hand om dem på samma sätt som Mackenzie gjorde ifjol, även om det nu är en betydligt kortare period. 2,5 månad istället för 7. De har haft en toppen dagmamma och verkligen haft det bra där, men de snorfria dagarna har varit lätträknade sedan början av oktober och det skulle vara skönt om vi nu alla kunde få en längre sammanhängande period av kram och gos utan ångest. Tyvärr blir det ju det här nästan den svåraste faktorn av alla med att vara skidåkare och småbarnsförälder och som gjort att man känt ganska mycket kluvenhet åt alla håll på slutet. Att akta sig eller inte har varit det ständiga dilemmat. Under sommar och höst kan man ta att det blir några avbrott då och då, men under säsongen får det så mycket större konsekvenser när det kommer vid fel tidpunkt.
Nu blir uppehållet heller inte längre än att jag tror att det kommer att bli smidigt för barnen att både börja och sluta. Och så blir det ju finputsning på engelska igen. För dem och för oss. I fjol funkade det otroligt bra med denna lösning så det hoppas vi att det ska göra även i år. Och lite spännande är det ju också för oss alla.



I helgen har jag bjudit upp mina teammates Kristina och Maria G till Fryksås för lite helgläger tillsammans. Det blev ganska spontant bestämt men kul att de kommit upp. Tyvärr vaknade jag med en lite uppriven känsla i halsen igen och tog det säkraste alternativet och vilade idag. Känner mig dock pigg och hoppas det är borta i morgon så att jag får något pass med dem i alla fall.
Annars har jag mycket träningssällskap att vänta i jul i det hela taget vilket verkligen känns roligt. Både släkt och en del vänner kommer till Älvdalen och hälsar på med många som vill passa på att åka så mycket skidor som möjligt.
Kroppen har känts bättre så nu hoppas jag verkligen på en sammanhängande och bra träningsperiod utan avbrott under julen.
Jag saknar att det inte är så mycket tävlingar, samtidigt som det kanske är bra för att hinna träna lite mer i stället.
Jag hoppas vi hinner höras något mer innan jul, men passar ändå på att önska er en riktigt GOD SÅDAN SÅ LÄNGE!

Kommentera

La Sgambeda

15 december, 2014



När man fortfarande är resande fot dagen efter tävlingen har man oftast rejält med hemlängtan. Speciellt när man fått sådana här bilder skickade till sig under helgen.
Luciafirande, ena dagen med Wilda som lucia och Charlize som tärna. Nästa ombytta roller, givetvis med Wilda som bossar och bestämmer över lillasyster som ännu inte har någon talan..
Och så skidor förstås, årets första för Wilda och Charlize första någonsin.
Jag kommer att vara hemma till lunch idag och sen blir det en lång skön jul att bara vara hemma.
Känns precis som vad jag behöver.
Komma hem, tillbaks i gängorna, hitta formen och positivisten som det känns som att jag tappade abrupt för 2 veckor sedan. Börja om och göra rätt, där det nu blivit lite hattigt och varken träning eller känsla har fungerat riktigt bra.



Även om jag inte är så nöjd med 13e platsen igår får man väl säga att loppet ändå var en erfarenhet. Så högt som högsta toppen på banan har jag aldrig tävlat förut. 1800 möh är höjdgränsen på FIS-tävlingar och det högsta på vilket jag tävlat någonsin.

Varje hundratalet meter gör skillnad på dessa höjder, speciellt som man inte är acklimatiserad, även om känslan samtidigt är ytterst individuell och kan skilja mycket från en gång till en annan. Nu var vi uppe på 2150m vilket fick luftrören att dra ihop sig till två små sugrör och benen att sluta fungera av styvhet. Märkligt upplevelse. Känslan var lite bergsbestigning, där spåren sista kilometern innan toppen blåst igen helt och hållet och man fick springsaxa i flera hundra meter. Trött men inte på det sätt man brukar kunna bli trött. Mer av att inte få luft, att inte kunna syresätta kroppen. Har aldrig riktigt känt det på det sättet när vi tävlat på mer humana höghöjder som 1500-1600 möh.
Samtidigt måste jag också säga att jag är riktigt imponerad över tjejerna som stakade upp hela vägen. Visserligen var det svårt att diagonala i lössnön och gick säkert inte fortare, men så man ska orka att staka ända nerifrån 1800m också för att ens komma på tanken. Otroligt hur gränserna har tänjts på några år. För tre år sedan var det inte ens någon som stakade Tjejvasan. Nu finns det inget lopp där inte någon stakar hela vägen!



Loppet inleddes med en lätt första mil innan vi började klättringen uppöver. Jag hade svårt att hänga med i stakningen och kände att jag fick ligga på lite för hårt för att hänga med tätklungan. Hamnade lite i ingenmansland vilket alltid är trist, samtidigt som jag inte vågade bita mig fast för att vara helt färdig när stigningen skulle börja.
Precis vid toppen strax efter 20 km kom jag i kapp ProAms Solfrid Braathen innan utförskörningen började. Banans avslutning var väldigt lätt med i stort bara utför och snabb stackning bortsett från några kortare diagonalbackar. Det gjorde att man var betydligt piggare när man gick i mål än ute efter halva loppet. Hade väntat mig att man skulle känna sig rejält slut efter ett sådant här lopp på grund av den höga höjden, men tyvärr tycktes jag inte kunnat ta ut mig bättre. Benen var stumma, men känslan var mer att det varit svårt att pressa sig. Kanske en höjdfråga. Kanske en formfråga. Lite tråkigt i alla fall.

Behöver nu komma hem och få lite kontinuitet så ska det nog ändå bli bra.
Ibland blir det flera småsaker som inte stämmer, men ska inte behöva vara så otroligt svåra att återfå heller, tror jag inte.

2 kommentarer

Först visar vi upp lite damer innan vi kör den riktiga tävlingen

13 december, 2014

Årets första Ski Classics lopp inleddes idag med en lagtävling på 15km. Herrarna körde lagtempo på samma distans med då dam-teamen ansågs för få beslutades redan i somras att vi istället skulle köra masstart denna inledande tävling. Trots startupplägget räknas tävlingen ändå främst som en lagtävling. Samtidigt genererar den ändå 20 individuella poäng till den individuella cupen, såvida man inte överskrider 20 % av segrartiden.(Ganska mycket). Det kan löna sig att vara med men kontentan blir ändå att såvida man inte har med lagsegern att göra spelar det egentligen ingen roll om man var 1, 2 eller 6 minuter efter i mål. Och vad blir det för tävling då? Att tävla utan att maxa. Delvis eftersom det kan vara smart att spara lite till i morgon. Vissa damer valde att köra loppet idag och andra inte.
Jag kände ganska snart att det inte var så stor idé att pressa kroppen idag och när både Kristina och jag sedan körde fel och fick vända tillbaka en bra bit i varvningen för att vi inte förstod de italienska skyltarna kändes det aningen oseriöst.
Man vill inte vara alltför kritiskt men jag tror ändå att Ski Classics stjälper sig själva med en sådan här tävling. Åtminstone för damer. Ska det vara ett lagtempolopp ska det väl vara lagtempo även för oss?

”Först visar vi upp lite damer innan vi kör den riktiga tävlingen..”
För att gynna rekryteringen av damer borde man istället skapa regler som uppmuntra till att ha lika många damer och att det lönar sig att ha med mer än en dam i teamen. Som det är nu väljer många team bort att satsa på damer och damerna får ganska få team att köra för överhuvudtaget. Sedan är frågan om det ens ska köras en lagtävling dagen innan själva långloppet.

I morgon är det ett lite kortare långlopp som gäller. 35 km känns lite som ett mellanting mellan långlopp och traditionellt. Banan är sammantaget lätt även om det är en del uppför i början. Samtidigt lär det bli utslagsgivande på grund av den höga höjden, där högsta punkten ligger runt 2200möh. Högre än jag någonsin har tävlat på förut. Lite spännande bara det.
Jag har av olika anledningar inte kunnat köra någon fart på hela veckan sedan tävlingen i söndags så att köra lite fart idag lär ha varit bra i alla fall. Det blev också en liten check av skidorna då man fick se vad som fungerade bra och inte mot de andra, om nu föret blir likt.

Något är fel med bilduppladdningen så jag får tyvärr återkomma med Livingos oslagbara vyer senare istället. En enastående miljö att åka skidor i som man alltid förundras lika mycket av.
Hörs mera efter loppet i morgon!

Kommentera

En kovändning

12 december, 2014

Efter några kovändningar hit och dit befinner jag mig nu i Valdidentro utanför Livingo för att köra La Sgambeda i helgen. Lagtävling imorgon och långloppet på söndag. Tillbaks till den ursprunga planen alltså och ingen Skandinavisk cup i Lillehammer. Jag fick inget bakslag i den bemärkelsen att jag blev sjuk efter förra helgen, men kroppen har inte varit helt och hållet med på noterna och träningsplanen har fått utgå endel.
I slutändan kändes beslutet att åka hit bättre än att åka till Norge. Det är väl inte helt lätt att veta vad som är bäst ibland.
Eftersom det inte blivit någon höjdladdning bor vi med teamet på mellannöjd 1300möh nu före och mellan loppen. Det brukar vara bättre.

Oavsett utgångsläge känns det väldigt spännande och kul att få köra ett Swix Ski Classics Lopp igen. Mitt andra någonsin. Livingo är enastående den här tiden på året, med en sol så ljus och stark att man har svårt att förstå att det är samma tid på året som hemma i Sverige i december. Tyvärr får jag återkomma med de fina bilderna en annan dag då uppkopplingen var lite för taskig för tålmodet idag.
Vi hörs mera i morgon!

Kommentera

Man kan bli lite stum ibland

7 december, 2014

Nej kroppen var inte riktigt med mig i helgen. Kanske var det inte så oväntat, även om man alltid hoppas att man inte ska ha blivit påverkad av en förkylning, eftersom man trots allt inte blir det alla gånger. Helt frisk har jag känt mig, men inte alls med samma känsla i kroppen som innan jag blev sjuk.
Jag vet hur jag brukar kunna åka skate i vanliga fall. Stabilt och med bra flyt även när jag börjar bli stum eller trött. Att det nu var bara 5 km istället var 10 blev kanske ännu värre när jag inte var så pigg. Redan efter en kilometer kände jag att benen inte alls var med mig, att bakomstartande Therese redan tagit in mycket av de där 30 sekunderna och att det skulle bli en tuff dag. Jag kom aldrig in i rytmen överhuvudtaget och när Therese svischade förbi blev jag både stressad och ännu mera stum. Den branta långa klättringen som borde passa mig så bra blev ett evighetslångt staplande på ben som tunga järnspett.
Är kroppen inte i fas är sällan tankarna det heller. Tävlingsgaistern kom också av sig och det var svårt att kämpa på. Man tog sig i mål.
Känslan idag var ett litet fall framåt. Mindre stumma ben och lite bättre sträcktid. Glidet var bra men benen inte tillräckligt pigga för att kunna åka med så lite fäste. Det släppte och blev mycket att bara hänga på armarna och harva med benen. Normalt för mig är inte att ta på platten och tappa uppför, men idag blev det lite så.

Det är såklart svårt att säga ifall man tagit rätt beslut med att åka eller inte, men det är i alla fall värre att stanna hemma och känna att man borde ha åkt. Att sitta hemma och tro att man skulle ha åkt bra och att man borde tagit chansen. Jag känner mig frisk och hoppas att helgens tävlingar ska göra att formen kommer tillbaka.
Just nu känns det som att jag behöver både träning och mer tävling.
Skönt att det nu går att åka en del även här nere i Älvdalen.
Och skönt att redan vara hemma igen efter en lång ensambilköring på dom norska slaskvägarna.
Nu blir jag hemma några dagar innan det bär iväg på nästa resa.
Må så gott så hörs vi!

5 kommentarer