HUVUDSPONSORER:

MELLANPARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
idre2 vmvmvmv wilda puss vm IMG_4583 Prisutdel VM fryksås slider1 SMpallen VM DSC_0113
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

Hur var det där med att jag skulle sluta egentligen?!?

29 juli, 2016

Tränar man verkligen två gånger om dagen hela sommaren när man har lagt av? Inklusive midsommar, lördagskvällar och söndagmornar?
-Hade inte du lagt av? ropar en granne över axeln.
Kanske inte så konstigt när jag passerat 30 gånger på rullskidor bara den här veckan.

Hur tänkte jag egentligen i våras när jag sa att jag skulle sluta? Var jag helt säker eller hur var det?

Ja. Kanske är det så ibland att man faktiskt inte vet förrän ett beslut är taget hur man verkligen kommer att känna och reagera. Först då blir saker på riktigt, först då går det att veta.
I mars tog beslutet att sluta med elitskidåkning. Jag tyckte att jag kände mig klar. Eller jag VILLE kanske känna mig klar.
Tänkte att om jag dessutom offentliggör mitt beslut så kan jag ju faktiskt inte ångra mig. Inget att behöva ägna hela våren åt att fundera på. Vad skönt!

Men när beslutet väl var taget kändes det väl inte så där rätt som jag hade trott.
När SMS efter SMS trillar in kände jag mig mer ledsen än glad. Vemodig och deppig. I och för sig inte så konstigt när man tar avsked från något som har pågått i hela ens liv.
Men det känns inte ens så där skönt som jag tänkte att det skulle.
Den där friheten som skulle komma. Den kommer inte.


Istället tänker jag på alla tävlingar jag inte kommer att åka, all träning jag inte kommer att bedriva.
För det var ju heller inte det som var anledningen till att jag ville sluta.
Det vill säga brist på motivation till själva träningen och tävlingar.
Snarare var det längtan efter att utveckla andra saker. Jobb, familj osv. Att det var dags att bli lite mer normal. Normal mamma, normal människa. Alla prioriteringar som jag inte trott att jag orkade göra mer. Men som när man får distans till, inser att de blivit en del av mig.
Det som är jag och sådant som inte försvinner för att jag slutar idrotta.
Fullt vanlig blir jag nog aldrig.
I vår har jag vänt och vridit på varenda pusselbit för att känna efter vad jag vill.
Pratat med vänner, familj och min mentala coach (Anneli Östberg).


Vilket liv man än väljer så finns det nog alltid för och nackdelar. Svåra bitar och lätta bitar. Livet som skidåkare är krävande men det ger också väldigt mycket tillbaks. Som blir övermäktigt ibland, men som man sedan kan sakna helt sjukt mycket när man inte har det.
Ibland tryter orken och lusten.
Men så kommer den tillbaks, med drivet och motivationen.

När jag bestämt mig för något så ger jag gärnet i det och i vintras trodde jag att jag var färdig med att gå all-in som idrottare.
Men efter att ha gått till botten med det jag upplevt som jobbigt så kan jag delvis se på det på ett annat sätt.
Som att det är de där månaderna under vintern som ÄR väldigt tuffa att få ihop med familjen. Men resten av året så går det ganska bra. Och många dagar på året så finns det ingenting som går upp mot just det liv. Att kunna vara elitidrottare och samtidigt ha familj.

Den dagen jag väljer att göra något annat så kommer det att vara andra liknande saker, som är tuffa på ett annat sätt.
För jag inser också att jag alltid kommer att söka saker som ger mig rejäla utmaningar. Som kräver mycket och som jag kan gå inför lika passionerat. Det är så jag får motivation och det är det som ger mig mening. Jag kommer att byta ut skidåkningen mot något som delvis liknar det.

Det jag kände när jag stod på andra sidan, var hur viktig skidåkningen är på alla sätt och att jag inte VAR klar med skidåkningen än.
Jag VILL satsa vidare och se om jag kan utvecklas ännu mer!

Därför kommer jag att satsa mot VM i Lahti i vinter. Fullt ut och utan tveksamhet.
Jag har tränat minst lika mycket, lika seriöst och med samma insats som tidigare år.
Nog för att jag nu har tagit en liten omväg som lite grann kan ligga mig i fatet.
Men det är som det är.
Man kan inte heller springa ifrån sig själv och ibland är det sådana här perioder som faktiskt behövs. Perioder att fundera på vad som verkligen gör vardagen rolig och meningsfull.
Visst har jag lite väl bråttom och dåligt tålamod ibland. I know.
Men någonstans är jag också nöjd över att jag vågade ta beslutet att sluta. Att inte våga prova eller våga ta beslut är inte heller bra.
Likaså, och kanske än mer, att jag vågade ta ombeslutet när jag kände att det var fel.
För visst hade det varit sju gånger enklare att bara fortsätta på den utstakade vägen.

Tack för alla fina ord och pepp jag fått både i våras när jag skulle sluta och nu i sommar när jag inte ska det!
Det betyder så enormt mycket (!) och ger mig både lust, styrka och mod. Så tusen tack för det.
Lovar att berätta mer om både skidåkning och boken framöver.
Sköt om er så hörs vi snart igen!

15 kommentarer

En återupptäckt frihet

24 maj, 2016

Efter över åtta år med blogg och sociala medier har detta verkligen blivit en vana. Att folk i min omgivning har ganska bra koll på vad jag gör och att jag får chansen att uttrycka en massa tankar i text när saker händer. Positivt och givande på väldigt många sätt. Även denna vår har det funnits otaliga tankar att förmedla och begrunda. Får så mycket som det funnits att funderat på den här våren tar nog allt pris. Samtidigt har det varit otroligt skönt att för en gång skull inte behöva formulera ner allt i text, att folk inte har stenkoll på vad jag gör och att jag inte ägnat tid åt något som bitvis ändå skäl tid från annat.
Så veckorna har rullat på och det har varit ganska skönt att varken uppdatera (eller ens besöka) Facebook, Instagram och bloggar.
Lite av en återupptäckt frihet.
Man missar inga världsliga saker ändå.

Samtidigt hoppas jag ändå att jag ska komma med en resumé av denna vår längre fram. När jag har fått ännu lite mera paus och mera tid för annat. Så kanske jag återupptar bloggandet igen, men ny energi.

Vi syns eller hörs. Snart eller senare.
Så får ni ha det gott ett tag till!

4 kommentarer

Bloggbreak och bokskrivande

3 maj, 2016

Jag hade inte planerat något långt blogguppehåll när jag skrev sist men det visades sig visst bli det det längsta (och första) på över åtta år. Lite naturligt var det väl också när säsongen tog slut och så har jag velat lägga alla mina skrivande timmar på boken jag håller på att färdigställa och vara så effektiv som möjligt med det.

Nog finns mycket att skriva även om detta, som jag får återkomma till längre fram, när jag inte behöver producera så mycket annan text. Och när manuset är het inlämnat och klart. Vilket förhoppningsvis är ganska snart om jag bestämmer mig för det. För är det något man upptäcker när man skriver så är det väl att man aldrig kommer att känna sig helt klar. Det finns alltid något mer att skriva om, förbättra och lägga till.


Kanske hade jag också kunnat välja tio andra sätt att skriva på som hade varit betlydligt enklare.
Men har man en fast ide om hur man vill ha det, så vill man inte gå ifrån den.
Boken kommer i alla fall ut i höst. Så är bara.

Våren har annars varit bra i alla fall och det ska inte behöva dröja en månad till nästa inlägg.
Även om det kanske blir lite glesare ytterligare ett tag.

Det blir dåligt med bilder också när man inte ska ha dem till nåt.
Men här kommer en träningsbild från Sälen i alla fall. Tagen för två veckor sedan.


Hoppas det är fint med er också så hörs vi snart!

5 kommentarer

Summering av säsongen!

31 mars, 2016

Så har det alltså blivit dags att summera ännu en säsong. Ett år som tar sin början för ett år sedan när jag efter en upplevelserik vinter med VM kände en ganska obegränsad motivation att satsa vidare, trots att det inte varit min tanke från början. Jag hade ett stort sug efter att påbörja träningen och med en plats i landslaget igen, liksom med flera nya idéer om hur jag skulle göra saker bättre, kändes det mesta inspirerande och roligt.

Jag åkte mycket skidor långt in i april och hade stor lust att rivstarta träningsåret med en gång. En förkylning, segare än segast, slog dock till lagom till uppstarten, vilket till slut tog mig sju veckor att bli helt frisk ifrån. Åtminstone kapabel att träna ordentligt. Det dröjde till veckan efter midsommar innan jag kunde köra dubbla eller hårdare pass igen, vilket just då kändes ganska stressande. För ärligt talat var det min sämsta inledning på ett träningsår någonsin. I efterhand kan just detta samtidigt kännas bra. Inte minst för vetskapen om att ett långt träningsuppehåll inte behöver vara så farligt. Det kan gå fortare att komma tillbaka än man tror och kanske är det inte hela världen att det blir lite avbrott.

Sammantaget blev det ett träningsår som innehöll både väldigt bra och väldigt dåliga perioder. Hårda träningsmånader, varvade med lite för många sjukdagar.
Andra halvan av juli, liksom augusti och september var däremot riktigt bra. Jag hade ett par perioder då jag tränade mer än någon sommar tidigare då jag också höjde mig styrkemässigt och tekniskt i stakningen.

Jag kände mig stark under inledningen av hösten. In mot säsongen fick jag ändå, säkert av lite olika anledningar, en formdipp som gjorde att tävlingsformen dröjde. Första riktiga flytet kom egentligen först till slutet av touren. Något som blivit lite av ett mönster för mig. Det tycks bara ska dröja ungefär till dess varje år att nå den tävlingsform jag borde kunna ha redan i december. Däremot lyckas jag oftast hålla den resten av säsongen bortsett från tillfälliga dippar om förkylning eller annat kommer i vägen.



Fyra- fem lopp är jag riktigt nöjd med den här vintern. Stafettsträckan i Lillehammer, åttonde och nionde platsen under touren, femteplatsen i Falun och kanske även SM- skiathlonen.
Jag har höjt nivån i klassiskt, och för första gången sedan jag vet inte när har det känts riktigt skönt att både staka och diagonala. Det har varit kul att åka klassiskt. Lika kul som att köra skate.

Jämför jag med förra säsongen känns det ändå som att jag hade fler lopp som var stolpe in då och fler som var stolpe ut i år.
Lite för många tävlingar slutade med känslan av att jag inte riktigt fått ut vad jag hade. På grund av startpositionen i masstartslopp, krångligt vallaföre eller annat strul. En genomgående frustration har varit just masstarterna under touren. För står man som 40 eller 50 efter ett sprintlopp har man ett stort handikapp om att bli topp tio jämfört med dem som startar med nummer 1-15, vilket har känts himla tråkigt vissa gånger.

Femteplatsen i Falun betydde mycket för bekräftelsen att jag verkligen hade den nivån i kroppen. Jag hoppades och trodde då att det skulle kunna bli fler sådana lopp. Därmed var besvikelsen i Kanada extra stor där jag såg potentialen som störst.

Samtidigt har det väl sammantaget ändå varit en rätt bra säsong.

Det har också varit en säsong där också jag och många andra funderat mycket på vad norskorna gör för att vara så bra.
För att det bara skulle bero på att de har ett större urval och annan skidkultur i Norge tror jag inte.
De tränar mycket det vet vi. Men de har också skapat rätt förutsättningar att kunna träna mycket. De har bättre teknik, styrka och de är bättre på att hålla sig friska. Och även om det ibland kan kännas tråkigt att de är så överlägsna, är det samtidigt fascinerande och ganska spännande. Vi tränar också mycket och försöker optimera allt. Men trots det är de ändå så mycket bättre, vilket visar vilken nivå som faktiskt är möjlig att nå. Även för oss. De har inga andra gener eller pannben som gör att de håller en nivå som vi inte kan nå om vi gör saker lika rätt. Det är inspirerande på sitt sätt.

Slutligen är jag också väldigt glad för allt jag fick lära mig och uppleva även detta år. För känslan av att jag provat det som jag bara behövde prova ett år till. Att vara i landslaget med fullt stöd igen, att ge tekniken och styrkan en chans till och att ta reda på om jag hade en nivå till att ta efter Falu VM eller inte.

Tack alla som följt mig och stöttat mig även detta år.
Just nu sitter jag i bilen tillsammans med teamet på väg upp till Åre för Årefjällsloppet. Första loppet med teamet och första loppet över 15 km i år (eftersom vi damer ju inte orkar längre än så).
Ska bli väldigt kul!

Må så gott så hörs vi när det kommer något annat att förtälja!

5 kommentarer

Ett viktigt steg mot jämställdhet

24 mars, 2016

Närmare en vecka har redan gått sedan sist. En säsong som tog slut så himla tidigt för mig i år. Redan i början av mars egentligen. Visst. Jag har fortfarande sikte på att åka någon tävling till, men SM kommer det inte att bli något av i alla fall. Dels för att det tagit en evighet att bli helt kvitt förkylningen jag ådrog mig i Kanada. Jag tränade tre dagar i förra veckan, sedan tog det om. Eller om det var något nytt. Det vet jag inte. Men för lång tid för att bli i någon som helst form igen den här vintern. Så det blir väl mest på kul om det blir mer.

Nästa vecka tänkte jag ta och sammanfatta säsongen som har varit. Nu har jag ju mest skrivit om tankarna efter beslutet att sluta och inte specifikt om i år, vilket alltid brukar vara givande att få göra.
Så jag återkommer med den.



t. v. Barnens Vasalopp i tisdags, var roligt att betrakta.

I går läste jag förstås det här av intresse. (bild t.h. ovan.) Att orienteringsförbundet förlänger dambanorna så att damer och herrar kommer att få samma beräknade tävlingstid, till skillnad mot tidigare 70 respektive 90 minuter.

Ett ämne jag ju snuddat vid här förut någon gång.
Jag ska inte att driva någon långgående debatt idag, men kan i alla fall konstatera att orienteringsförbundet tagit ett viktigt steg som jag hoppas kommer att ge ringar på vattnet.

För trots allt är det här en fråga jag verkligen inte förstått varför fler inte har tagit tag i. Folk står ofta som frågetecken när man påtalar vikten av att vi borde åka lika långt eller åtminstone ha samma tävlingstid som herrarna. Trots att det väl inte går att finna ett enda vettigt skäl till att vi ska åka så mycket kortare. Åtminstone inte för att bara köra hälften så långt.
Skulle vi alltså bara orka hälften, trots att både Britta och Smutna nyligen bevisade att de kunde åka 9 mil och bli så bra som topp 100 på Vasaloppet? Att kvinnor är uthålliga är knappast en nyhet.

Minns så väl den tiden när man började gymnasiet och plötsligt skulle börja tävla på kortare distans än herrarna. Jag som alltid tränat mycket som barn, mer än de flesta killar, började plötsligt tänka i banor av att vi tjejer förmodligen inte orkade träna lika mycket på grund av att vi var just tjejer. Vi kunde ju inte tävla lika långt, alltså orkade vi heller inte träna lika mycket.
Oerhört hämmande!

Mest irriterad har jag blivit de gånger när det varit snöbrist under världscupen, vilket sker åtminstone en eller ett par gånger varje vinter. På grund av en kortare bana har man tvingats korta ner herrloppet från kanske 30 till 15 km. Av någon anledning tycker man sig då vara tvungen att även korta ner damloppet så att vi bara ska åka 10 km, trots att vi mycket väl hade kunnat stå fast vid vår distans. Men tydligen är det väldigt viktigt just det där att vi absolut inte ska åka lika långt som herrarna.
Varför nu det är så viktigt.

För att inte tala om när vi ska köra 10 km masstart eller 5 km jaktstart ( som under Tour de Ski).
Alltså 5 km jaktstart… Vi hinner nästan inte starta förrän vi har gått i mål.

Vad tycker ni? Finns det belägg för att killarna ska åka dubbelt så långt?

Ja. Vi får debattera vidare om det en annan gång.
GLAD PÅSK på er så hörs vi väl snart igen!

5 kommentarer