HUVUDSPONSORER:

Senaste kommentarer
h4 hemsida13 hemsida11 hemsida12

Vem som bär ansvaret för förändring

30 oktober, 2017

Jag har inte haft tid att läsa så jättemycket, men det har såklart varit intressant att följa delar av #metoo kampanjen i media den sista tiden. Kanske bland det bästa som har hänt jämställdheten sedan kvinnor fick rösträtt!?
Att fler och fler blir medvetna om mäns övertag och makt i samhället.
Att fler och fler inser vad som inte är acceptabelt och vilka som bär ansvaret för förändring. Att det är samma strukturer som återkommer i alla sammanhang även om de kanske är som mest tydliga när vi kommer till sexism.
Där kan vi inte förneka den. I andra sammanhang är det lättare att hävda att mäns överordning handlar om andra saker…Att någonting inte är en könsfråga när det i själva är just det det är.
Kanske också det blir acceptabelt att i fler sammanhang börja prata om samhällets könsmaktsordning, utan att bli betraktad som att man går för långt.

Sexism är det tydligaste tecknet på mäns förtryck mot kvinnor.
Hur vi fördelar resurser..
Vem vi ger mest makt i samhället…
Vem som tar störst ansvar för hemmet.
Vem som får mest utrymme att göra karriär.
Där är maktordningeninte lika tydlig. Men med samma återkommande ordning.

Jag hoppas och tror att allt det vi pratar om gör att vi blir mer och mer medvetna i samhället.
Att vi vågar säga ifrån och kanske ifrågasätta mer.





Fotbollsförbundets minst sagt underdåniga strategier att bemöta Gunilla Axen-historien.


Att säga ifrån har ju också ett pris, som man kortsiktigt kanske förlorar på.
Som man personligen kanske förlorar på, men som vi som grupp och i framtiden gynnas av.
När en sådant här sak drar igång blir det lättare för alla att berätta.

Intressant artikel om mens och p-piller.
För den som är intresserad av ämnet mens, elitidrott och p-piller får ni gärna den här artikeln, som är ganska intressant.


Kommentera

Samma barriärer i Norge

19 oktober, 2017

För nästan precis 3 år sedan publicerades den här krönikan på Idrottens Affärer. Diskussionerna blev många och långa och alltsedan dess har jag både funderat själv och då och då fått frågor från andra om samma problem gäller Norge.
Visst har det väl också verkat vara ganska lika, och samtidigt som vi åtminstone haft en hel del debatt i skidsverige, har man knappast märkt av den i Norge.
Därför var det lite extra intressant att läsa igenom den här lagom långa magisteruppsatsen som publicerades på langrenn.com i söndags.
Där det en bit ner i texten framgår att Norge inte haft en endaste kvinnlig landslagstränare på seniornivå sedan 1969.

Och om någon kan räkna. Så var det alltså för 48 år sedan. …
48 år med bara manliga tränare.

Snacka om barriärer att bryta .
Snacka om strukturella problem.
Inte riktigt som att man har sett det som en angelägen fråga.
Inte riktigt som att man har tagit tag i saken.
Det är ju inte direkt en statsminister som ska tillsättas.
Nu har ju dessutom Norge redan haft två kvinnliga statsministrar, så den barriären har man dessutom redan brutit.
Skidsporten är helt enkelt inte speciellt intresserad.
Vare sig i Sverige eller Norge.
Eller rättare sagt.
De som har makt att förändra är inte speciellt angelägna om att göra det. Inte på riktigt.
Då hade man reden gjort det.
Den är en sak att stå och säga att man vill få in kvinnliga ledare. En annan att verkligen agera för att skapa det.
Det behöver ju inte ta 7 år från att man tänkt något, till att man agerat för att skapa förändring.
Allt handlar om hur viktigt man egentligen tycker att det är.
Vilken kunskap man ser till att skapa sig och hur benägen man egentligen är att förändra.

Föreläsningar igen
Den här veckan och förra veckan har jag tagit ett par semesterdagar för att åka runt och föreläsa igen.
Först var jag ner till Kalmar och Hestra på onsdagen förra veckan och körde två föreläsningar.
I Kalmar medverkade jag på jämställdhetskonferensen ”Youth EQ-Nordic Gender Eguality Conference” som arrangerades genom Kalmar Kommun, som en av flera föreläsare på temat.
Den här veckan var jag i Västerås i måndags kväll och föreläste för Västerås Kommuns Idrott och Friluftsnämnd i ABB Arena. Igår var jag i Piteå och föreläste för framtidpitea.se och Piteå Kommun.
Mycket trevligt att få besöka Piteå igen, utan skidor under fötterna och tävling på agendan.





Hann också med ett rullskidteknikpass med CCC1000Norr-gänget i Piteå. Ett tappert litet gäng sent på kvällskvisten.

I övrigt har den egna träningen inte gått så lysande sista tiden.
Kroppsligt förfall, kan det kännas som för skidåkarskallen.
Där formen sjunkit som en sten på djupt vatten.
Bitvis ger det väl kanske lite ångest, men i det stora hela är väl acceptansen ändå rätt ok.
Orsaken ligger lite i tidsbrist, men mest för att jag varit småförkyld alldeles för mycket.
Ofta med lite dålig tajming, dvs frisk när jag jobbat mycket och sjuk när jag är ledig och skulle haft tid att träna.

Oförmågan att hålla sig frisk tror jag beror på två saker.
Dels omställningen med mycket jobb, resande och mycket nytt att vänja sig vid. Som tar på krafterna antagligen.
Men jag tror också det beror på att jag träffar mycket folk och inte undviker sjuka personer för första gången på typ 15 år.
Jag antar att min kropp är ovan med många saker, på många sätt.
Former Cross Country Syndrome
För några månader sedan hade jag ambitionen att köra 3 intervall pass i veckan och sisådär 10 timmar i snitt. På senare tid har det nog snarare blivit några intervaller överhuvudtaget under 1 av 4 veckor på en månad.

Nu är jag hemma igen och måste avsluta. Men får ta mer om det en annan gång.
Och om hur det känns att vintern närmar sig utan skidor i fokus.

Ni får må så gott så länge så återkommer jag inom en inte alltför lång tidsrymd.

10 kommentarer

Skidförbundet söker kvinnor!

22 september, 2017

I veckan kunde vi alltså läsa den här annonsen på flera av våra skidsidor.
Om att skidförbundet söker en ny tillfällig tränare. Att Martina Höök behöver en ersättare under sin föräldraledighet.



Intressant och positivt på flera plan.
Dels att Skidförbundet äntligen etablerat en ny rutin (sedan i våras) om att faktiskt utannonsera sina tjänster. (För man får väl anta och hoppas att samma rutin blir verklighet när det så småningom ska rekryteras nya tränare till A-laget.)
En faktor som gör det betydligt lättare att rekrytera rättvist och jämställd än då man som tidigare enbart handplockat tränare.
Men intressant kanske än mer att man t.o.m uttrycker att man uppmuntrar kvinnliga sökanden. Visserligen forfarande bara till en tjänst för 19-23 åringar och inte det ”fullvuxna” landslaget, men ett uttryck för att man börjar inse att man behöver få fler kvinnor och kanske aktiva åtgärder för att få det.
Hårt arbete lönar sig. Om än långsamt.
För på något sätt har väl det här under lång tid känts mer och mer som en oöverstiglig mur som varken har gått rasera eller bestiga. Muren att få skidförbundet att inse att man faktiskt har ett problem. Att kvinnor behövs och att miljön hittills inte varit tillräckligt välkomnande för det.
Så vi får väl se om det blir någon kvinna på posten eller inte.
Alltid spännande att se.


Förra helgen passade vi på att ta ett par dagar uppe i Fryksås. På lördagen gick premiären av Grönklitt Trail och Wilda var med på barnens tävling Bärra Trail. Trevligt, roligt och mycket barn som deltog (om än mest från lokalt håll).
Kul med lite nya arrangemang för hela familjen.


Att vara publik har förstås blivit lite av en ny företeelse den här sommaren. Tidigare har det varit mer sporadiskt, ibland också medan jag själv har tävlat. Nu i sommar har Wilda börjat vara med mer på löptävlingar, orientering och ett par andra evenemang. Det är sjukt roligt förstås. Att få vara med. Att hon tycker att det är kul. Nästan att jag blir förvånad över hur roligt det är att bara se på. Trodde kanske att jag skulle sakna mer att vara med själv. Att någon del skulle tycka att det var jobbigt.
Men nej. Inte ens det.
Och så är det ju så kul att träffa på alla föräldrar som också är där med sina barn. Som i minst 50% av fallen är dem man själv varit på samma tävlingar som under sin uppväxt. Några djupgående samtal hinner man aldrig med (när barnen står i fokus) men idel igenkända nickar som om man tänkte. ”Ja just det. Du är också här. Du har också barn i ungefär samma ålder. Då kanske vi kommer att ses mer igen. Om barnen fortsätter tycka att det är kul”
Och så funderar man kanske.
Eller i alla fall gör jag det.
Hur man gör bäst för att barnen ska tycka att det är roligt. Hur engagerad ska jag vara? Hur mycket får jag visa hur kul jag tycker att det här är? Och hur mycket tävling får det vara?
För det är ju så kul att heja. Och man blir ju så engagerad.
Och så försöker man tänka tillbaks på hur man själv var och kände i den åldern.
Samtidigt som man också vet att alla barn är så olika och kommer att uppfatta saker på olika sätt.
Och hur är mitt/mina barn? Vad är lagom för dem?
Och alla har vi väl vår egen syn på det där.
Hur en förälder ska vara och inte.


Skidträningsstart på ÄIF i torsdags.

3 kommentarer

Bloggtorka och CCC1000 upptakt

11 september, 2017

När man får gräva djupt i minnet för att erinra sig hur man kommer in på inloggningssiten för bloggen vet man att det var något för länge sedan man senast skrev. Tanken att blogga ploppar visserligen upp då och då, men hinner oftast passera till förmån för något annat som behöver göras innan. Och det är ju lite så med saker som varken kan definieras som jobb, familjetid eller träning. Nog för att jag bitvis saknar att skriva, verkligen, liksom att stanna upp, analysera och försöka dra slutsatser över vardagen där bloggen fungerat som en perfekt ventil många gånger. Men som med det mesta får man göra vissa prion, och där är bloggen lite svårmotiverad. Speciellt som jag känner att jobbkontot oftast inte är så svårt att överskrida i alla fall.
Så framtiden för bloggen är väl något oklar, men jag har åtminstone ambitionen om att blogga när det känns ändamålsenligt. Kanske mer i vinter när det händer lite mer på skidfronten.

Förra helgen hade vi upptakt efter sommaren med CCC1000 i Stockholm. Riktgt trevligt var det. Lördagen spenderades på Mornington i Bromma, men träning på Ekerö och söndagen borta i Skokloster då vissa i gänget deltog i Skokloster-rullen. Jag körde teknikträning med tjejerna båda dagarna, (vilka är de jag ansvarar för). Men eftersom vi kör samma aktiviter och ungefär samma träning med alla blir det inte alltid precis så uppdelat. Tanken med att tjejerna bitvis kör egen träning är att utgångspunkten ska bli mer utifrån deras önskemål och behov, vilket jag tror är väldigt viktigt.
En kul helg med ett härligt gäng positiva och himla trevliga människor. Och kanske är stämningen, gemenskapen och samhörigheten lite av grejen med ccc1000. Där samma grupp människor lär känna varandra, deltar i ett antal läger, träningar och tävlingar under året, istället för enstaka läger med en grupp som inte hinner skapa den där kontinuerligtet och sammanhållning på samma sätt.
I dagsläget är vi dryga 10 damer totalt och kanske 40 herrar eller något i den stilen (i hela ccc1000). Något svårdefinierat då de som inte är lokaliserade i Stockholm inte deltar på de gemensamma träffarna i samma utsträckning.
Min ambition är att få in lite flera tjejer. Tyvärr är det ju lite som vi redan vet. Svårare att få med kvinnor, eftersom de ofta inte tycker sig ha samma tid att lägga på sin egen träning.
Nästa läger blir 6-8 oktober i Torsby och Sunne. Ser fram emot det.


Årets tränare, hjälptränare eller något i gränslandet mellan aktiv och ledare.




Några av tjejerna i CCC1000.


Några kortare föreläsningar hölls under lördagen där Erik Wickström bland annat pratade om bitar kopplat till sin senaste bok.
Här har jag helt klart hittar min överman i att vara effektiv och nyttja tiden till max. Inte minst då han efter 23.00 lördag kväll frågar om jag inte ska hänga på och köra 5000m Skiergtest före frukost 06.30 innan vi drar igång träningen söndag morgon. Trots att jag ser mig som tämligen morgonpigg (åtminstone på den tiden där man var landslagsåkare och jämförde sig med dem), känns det där med att maxa direkt man vaknar- på tom mage dessutom, snudd på overkill (för en nybliven motionär).
Jag antar att vi har olika Mental ställtid eller något i den stilen..




Min egen träning har gått hyfsat igen de sista veckorna. Däremot försvann närmast hela högsommaren för en diffus halsinfektion som gjorde att jag tränade ytterst sporadiskt i 6 veckor.
Är jag frisk så försöker jag träna åtminstone dryga timmen, ibland 1,30h i alla fall 6 dagar i veckan.
Vissa veckor kör jag bra kvalité, andra sämre, även om jag har svårt att motivera mig för några riktigt tuffa pass. Ett par intervall pass i tröskelfart med en effektiv tid på dryga 20 min någonting brukar jag i alla fall försöka få in.
Helt klar skulle jag kunna träna bättre, men oftast gör jag det jag har lust med och tycker är roligt, vilket betydligt oftare är löpning och vanlig klassisk skidåkning, snarare än stakträning som kanske är det jag borde göra, men sällan är lika sugen på. Jag antar att jag lägger mitt mentala krut på andra saker och då ser jag träningen mer som en måbra-aktivitet mer än att försöka göra den optimal. Det känns ändå som en ok nivå.
Jobbet på vattenfall förflyter som tidigare med ca 3 dagar i Solna och 2 hemma i veckan.
I oktober och november blir det lite föreläsningar kring boken igen, vilket annars varit sporadiskt på sistone.
Men jag ser fram emot att ta upp den tråden lite mer igen. Föreläsa är något jag känner att man behöver göra kontinuerligt för att hålla vid liv. Åtminstone om man ska försöka utveckla dem och göra dem bättre och bättre.

Föreläsning om att skapa sig rätt tillstånd, miljö att prestera och vad som krävs för att uppnå sina mål för endel av våra chefer på vår ledarskapsutbildning i höst.

Det var ett litet inspel det i alla fall.
Så hoppas jag att det inte ska dröja två månader mellan inläggen till nästa gång.
Ha det gott så hörs vi säkert!

6 kommentarer

Ny pejsing

10 juli, 2017

Förra veckan skrev alltså Expressen om att jag avslutar min elitskidåkningskarriär, vilket länkades vidare bland annat här.



Det var ju inte så mycket nyhet för er som läst bloggen i sommar. Förutom att jag kanske inte utryckt det så explicit. Det här med att man slutar är ju lite av en definitionsfråga där det tycks väldigt viktigt Inte minst journalister att placera in en i ett visst fack.
En gräns som är ganska intressant i sig. Var går den för folk? Vad är definitionen på att sluta?
Säkert har väl jag också haft någon sådan gräns för mig själv hela tiden. Men det är nog än mer sedan jag började jobba som den blivit mer tydlig. Att jag numera tränar på fritiden. När tid ges. Och att familj och jobb går före. Olika mycket, olika veckor.
Och det är väl det som är att sluta. Fastän man rent bokstavligen inte slutar.
Det som är kul är att Bengt och jag har börja köra så mycket mer tillsammans än på många år. Bengt som varken haft tid eller lust att träna så mycket under de år jag satsat sedan vi fick barn, har verkligen fått en nytändning sedan han körde öppet spår i vintras. (Där han körde rätt bra mtp på träningsbakgrund.) Nu tränar vi nästintill lika mycket och kör både intervaller och stakpass ihop. Och rätt ofta är det snarare han som triggar mig att ta i mer och köra längre. Han känner framsteg (mer motiverande kanske) och jag tränar för att inte tappa.
Och har man en gång varit aktiv och sedan återupptagit träningen efter 11 år går det trots allt rätt fort att bli bättre.
Konditionsmässigt är jag väl rätt mycket bättre än, men i stakningen är vi nog nästan lika. Åtminstone i lätt terräng.
Prefekt att ha någon som pejsar en!

Jag s

3 kommentarer