HUVUDSPONSORER:

MELLANPARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER: http://mariarydqvist.se/wp-content/uploads/2017/01/BUFF®-Sports-RGB-transparent_color.jpg
Senaste kommentarer
h4 hemsida13 hemsida11 hemsida12

Föreläsningsveckor

24 april, 2017

De kommande veckorna har jag en period med endel föreläsningar, här och var i Mellansverige och lite söderöver.
Främst för idrottsdistrisk och föreningar, men även företag, bibliotek och lite annat.

Den här veckan föreläser jag i Oskarshamn, Göteborg, Ulricehamn och Smålandsstenar.
Föreläsningarna utgår från min bok men med tonvikt på olika saker beroende på målgrupp.
I torsdags var jag i Örebro och föreläste för Örebros Friidrottsförening främst med syftet att diskutera hur de kan jobba med att få tjejer att elitsatsa längre och hur man ska få fler kvinnliga ledare.
Kvällen inleddes med en föreläsning som sedan avslutades med mer öppna diskussioner där de själva kom på flera konkreta och bra idéer som du kommer att jobba vidare med.
Många såg det som positivt också att träffas ledare och aktiva tillsammans och diskutera frågorna. Tillfällen man sällan tar.
Jag pratade också endel runt mens och ätstörningar och vilken kunskap man bör känna till och söka efter här. -Utifrån mitt perspektiv som idrottare.

Veckans föreläsningar är på blandade teman, men några lite mer inriktade mot strukturer inom idrotten och bristen på kvinnliga ledare. Sedan hänger ju alla dessa frågor ihop på ett eller annat sätt.



I helgen var vi uppe i Fryksås och hade två fina dagar. Riktigt fin skidåkning än både på spår och skare. Det har hållit sig ganska kallt på nätterna nu det sista och Snön ligger längre än förra året så jag tippar på att det kommer att gå att åka även nästa helg över Valborg. Kanske blir det någon mer tur upp även då. Det är härligt att ta tillvara på skidåkningen den här tiden och jag skulle verkligen säga att man åker för att njuta.


Kommentera

Vad hade jag gett mig in på?!

18 april, 2017

Kanske visste jag inte fullt ut vad jag gav mig in på när jag ställde mig på start i världens längsta skidtävling i lördags. Hur långt det verkligen var och att jag dessutom enbart skulle staka hela vägen. Bara överkropp och samma rörelse i sådär 13 timmar. 220km är nästan lika långt som en traditionella damåkare kommer upp i på en hel tävlingssäsong (lite ironi) och när jag första gången körde Vasaloppet för en månad sedan tyckte jag enbart det var riktigt långt. Jag brukar ju se mig själv som uthållig och bra på längre distanser, men då relaterat till att jag ofta är bättre på 15 och 30 km än på 5 och 10km. Senaste månaden har jag börjat vänja mig vid distanser mellan 5 och 7 mil och förra helgen stakade jag för första gången nästan 7 mil.
Inte ens en tredjedel så långt alltså..

Att segertiden var hela 3 timmar längre än i fjol säger väl också en del.
Sträckan var ca 3,5 mil längre och föret betydligt tyngre (med nysnö i början).
De som åkte ifjol var rätt överens om att det var tuffare nu.

Ibland är det en bra egenskap att man vågar kastar sig på saker man inte på förhand vet om man kommer att klara av. Man har mycket att vinna när det går hem. Ibland gör samma egenskap att man kan underskatta vad det innebär och att man undrar om man borde ha tänkt efter lite mer.

Ska man köra 22mil första gången ska man kanske bestämma sig för det mer ett par dagar innan. Nu var det väl inte det som avgjorde hur det slutade, men åtminstone upplevelsen dit.

Energi viktigare än draghjälp
Vätskebältet med slang som jag hunnit prova ett träningspass satt bra så länge det inte var helt fyllt med vätska, men som när det var tungfyllt lossnade och ramlade av redan efter 3 km. Jag tog upp det och försökte sätta på det igen, men fick inte fast det och blev lite stressad över om jag skulle tappa tätklungan redan där. Nu gick det oväntat sakta i flera mil så jag hade lätt hunnit med att fippla ett tag, men det visste man ju inte då.
Att bli av med vätskan var förstås inte optimalt och ganska stressande i sig. Jag fick langat vätska en del utmed vägen ändå, men inte tillräckligt, vilket visade sig längre fram. Bengt var med för att serva men eftersom det var svårt att komma åt med bil på banan blev det ganska långa sträckor att klara sig utan så mycket extra. Efter 40 km stod Bengt med camelbaken som jag hade tänkt byta till efter 10 mil. Jag stannade och satte på mig den för att direkt inse att inte heller den funkade! Stopp i slangen av okänd anledning, trots att den funkade prima senast jag använde den. Även här borde jag nog ha stannat och försökt fixa detta även om det så hade tagit mig några minuter. En typisk sådan där grej som man inte har rutin och vana på. Att det är viktigare att få i sig energi än att hänga med klungan när man ska åka så här långt. (Skillnaden mot en 3 mil och även på vanliga långlopp.) Energitillgången är trots allt det som tillslut kommer att avgöra otroligt mycket och några minuters vinning i början kanske blir en förlust på en över halvtimme senare.
Istället drack jag alltså mest på stationerna och ett par andra ställen där jag fick langat. Jag hängde med Nina i 95 km, men när jag väl fick släppa gick repet ganska fort. Jag började bli yr och få frossa, så efter ytterligare en mil stannade jag och tog på mig Bengts träningsjacka som jag sedan åkte med i flera mil.



Hur ont var man beredd på att få?
Energibristen var väl en sak. Den hade jag nog klarat ändå. Smärtan var en annan. Att man skulle få ont visste jag såklart, men var går gränsen för hur länge man ska tjura på? Hade jag funderat på det? Och hur vet man vilken smärta som kommer att gå över på 2 veckor och vilket som kommer att sitta kvar i månader?
Efter 7 mil började jag få ont i armbågarna. I ytterligare 8 mil höll det sig på en ok nivå, men efter 15 mils åkning tilltog smärtan ganska rejält. Fram till kontrollen vid 17 mil åkte jag med nästan helt raka armar en bit och började tveka om jag kunde fortsätta. Framme vid kontrollen bestämde jag mig för att kliva av. Det var trots allt 5 mil kvar och 5 mil är ganska långt. Speciellt som jag skulle bli tvungen att fortsätta att enbart staka. Eftersom jag stakade på skateskidor (har tyvärr inte fått till mina klassiska skidor att glida lika bra som skaten och saknar rena stakskidor) kunde jag inte stanna och lägga på fäste vilken kanske kunde ha räddat mig denna gång. Det hade åtminstone avlastat mycket att få diagonala en bit.

Att jag fick ont i armbågarna hade jag kanske inte kunnat påverka.
Men jag känner ändå att det var mycket jag kunde ha gjort bättre.
Timmarna efteråt ångrade jag inte för en sekund att jag bröt, men dagen efter kände jag mig rejält besviken över att det blev så. Att bryta är alltid ett misslyckande. Innan den här vintern hade jag inte brutit en skidtävling på över 20 år. I år har jag fått bryta 2 lopp. Ingenting man vill börja ta för vana!

Jag lärde mig otroligt mycket av och under denna tävling. Både om förberedelser, rutiner under loppet, hur min kropp fungerar och vad det verkligen innebär att Ultratävla. En helt ny erfarenhet.

Det är intressant hur tankegångarna går under och efter sådana här lopp.
Under mina sista mil och timmarna efter loppet tänkte jag verkligen ALDRIG MER! Varför gör man ens det här!? Vad ser man för tjusning i det och det kan väl knappast vara hälsosamt att köra ner sig så fullständigt?
Sedan går det någon dag och plågokänslorna bleknar.
Plötsligt börjar jag tänka på allt jag ska göra bättre till nästa gång.
Men hallå.
Hur tänkte jag nu?!
Nu säger jag inte att jag tänker åka nästa år igen för det vet jag inte. Jag vill bara beskriva hur man kan känna att man vill göra om även det som varit riktigt plågsamt. Att överträffa sig själv och förbättra något är en djupt rotad drivkraft som kan få en att underkasta sig ganska mycket. Lite sjukt hur man funkar!

Nina Linzén gjorde ett riktigt bra lopp är väldigt duktig på långa sträckor. Hon hade varit en tuff match även om allt hade fungerat tiptop. Annars var det såklart få damer som körde, som vanligt på långlopp. Även om jag tror att många damer skulle kunna göra det riktigt bra om de hade satsat på det.

Nu är säsongen till slut slut i alla fall.
Det är nog väldigt bra för mig det eftersom jag uppenbarligen inte kommer mig för att avsluta den förrän den är slut.
Trots att jag tycker att det varit en jäkligt tuff säsong på många sätt.
Det ska bli riktigt skönt att lägga den till handlingarna nu.

7 kommentarer

Världens längsta skidtävling

14 april, 2017

Jag hade tänkt skriva en resumé om loppet förra helgen i Finland. Men veckan har gått i ett enda kör sedan förra helgen så jag har knappast hunnit med. Måndag till torsdag har det packats och lastats flyttkartonger och sedan i onsdags har vi nu ny hemvist i Älvdalen, 2km från vår förra bostad. Känns riktigt skönt och härligt. Att vara på plats och få lite mera space och yta att röra sig på.
Det blev ett väldigt sent beslut att jag skulle åka hit. (Som vanligt. Det här med framförhållning har vi sällan tid med i vår familj. Och saker ändrar sig ändå alltid-så det är aldrig någon idé att planera.) Tanken att överhuvudtaget ge sig på denna galenskap kom nog inte förrän förra helgen egentligen.

Men lite kort om förra helgen först.
Åkmässigt tyckte jag att det var ett framåt.
Sedan jag körde första långloppet i februari då stakningen var som sämst (efter full fokus på traditionella distanser) börjar trycket i stakningen nu komma tillbaka vilket gör att jag både klarar av att staka på tuffare banor och har bättre tryck på platten. Nu känns det ungefär som när man har byggt upp stakningen efter en lång sommar och höst. Det som man snabbt tappar igen när man inte underhåller det. Sedan så börjar väl rutinerna som är rätt annorlunda med långlopp också att sitta. Liksom kollen på materialet och vilka skidor som funkar för långlopp osv. Det är många bitar som skiljer sig åt.

Jag lyckades hänga med bättre i starten denna gång och kunde följa tätklungan, till jag tyvärr bröt staven efter 5-6 km och fick släppa. Fick en ny stav efter några hundra meter. En 13 cm längre stav än min andra stav som jag sedan åkte med i knappt en mil, innan jag fick min egen reservstav. I stavbytet kom Laila ikapp som jag sedan höll följe med fram tills 12km innan mål. Åtta i mål var ett snäpp åt rätt håll, även om det såklart var trist att stavbrottet sabbade endel.
En riktigt fin bana var det i alla fall. 69km som jag nu stakade.
Efter detta lopp känner jag att jag lätt hade fixat staka Vasaloppet också, vilket är bra att veta ifall man åker nästa år igen.


Han måste ha krympt minst en dm, för han var inte så fasligt stor Juha Mieto när jag fann honom på en stol i målkuren långt uppe idé finländska skogarna efter målgång.


Hann med en poddinspelning med superspeaker Per Forsberg också under veckan i orienteringspodden radio oringen då vi snackade skidor, jämställdhet och lite lite orientering. Kommer ut först om någon eller ett par veckor dock om ni vill lyssna.

I morgon väntar alltså 22 mil. Världens längsta skidtävling.
(I år för första gången med full banlängd till skillnad mot ifjol.)

2,5 st Vasalopp! – vilket är Mitt hittills längsta pass- som jag åkte för första gången i år.
Sinnessjukt långt alltså.
Och jag har nog inte funderat så mycket på vad jag har gett mig in på egentligen.
Inte hunnit fundera så mycket.
Så vi får väl se hur det går.
En häftig utmaning!

6 kommentarer

Föreläsning och årets sista långlopp

7 april, 2017

Det har inte blivit så mycket skrivet om skidåkning på slutet. Dels för att annat kommit emellan. Dels för att det varit skönt att inte analysera den så mycket. Just nu är jag i alla fall på plats i norra Finland med Skiproam i Levi för årets sista långlopp. Ska bli skoj. 67km i varierad terräng väntar. Inte platt men tillräckligt lätt ändå för att stakning blir det givna valet även för mig som fått staka på en hel del på slutet.








Tidigare i veckan var jag på biblioteket i Älvdalen och föresläste runt kvinnors villkor inom idrotten.
Efter påsk kör jag i gång med min föreläsningsrajd på allvar.
Men först ska vi flytta och byta hus och bohag, Köra årets sista tävling, kanske fira lite påsk med mera.

7 kommentarer

Någon som utmanar ordningen

2 april, 2017

Tack återigen för ett fantastiskt stöd i det efterspel som har uppstått efter mitt blogginlägg förra lördagen och de händelser som föranledde min skidsäsong.

Omständigheter som både då, under säsong och i dessa diskussioner såklart har fått mig att fundera mycket över både ledarskap, lagsammanhållning och hur pass relevant jämställdhetsaspekten är i frågan.

Några av kommentarerna har antytt det som jag själv också kom att fundera på tidigt i höstas. Om huruvida det finns en kulturkrock mellan norskt och svensk ledarskap. En tolkning som naturligtvis inte skulle förklara hela situationen och övriga tränares agerande, men åtminstone de tillrättavisningar Ole Morten tyckte sig behöva använda på mig. Nu är jag inte tillräckligt insatt i norskt ledarskap för att veta om det finns en auktoritär kultur bland äldre norska manliga tränare mot kvinnliga aktiva, men kan i i alla fall tillstå att ledarskapet med Ole Morten påminner mig en del om när vi hade en norsk ledare under mitt första år i A-laget 2006.
(OBS Poängen med att nämna detta är att påtala en struktur!)
Det var i den vevan jag på allvar började fundera över bristen på kvinnliga tränare, redan för 11 år sedan. Känslan av att som tjej känna sig tillplattad och överkörd förekom vid ett antal tillfällen redan då. Däremellan har jag naturligtvis upplevt bra ledarskap också, och sedan dess har jag tänkt att det där inte skulle kunna hända mig igen, därför att jag blivit betydligt äldre och vågar stå upp så mycket bättre för mig själv jämfört med då. Att jag helt enkelt inte skulle låta någon behandla mig som jag blev behandlad då.
Naturligtvis hade jag helt fel. Det blev snarare värre när jag försökte stå upp för mig själv, därför att en norsk tränare inte tålde tjejer som inte sa JA JA till allt han gjorde.
En tjej som utmanar ordningen störde det han försökte bygga upp.
(Det är delvis här jag menar att både manliga och kvinnliga tränare behövs för att balansera upp klimatet)

Istället blev jag tillrättavisad, och när jag sedan inte accepterar att någon försöker sätta sig över mig blir jag ännu mer uppläxad. När jag försöker förklara dessa händelser för förbundskaptenen tar han och övriga tränare istället parti för varandra vilket slutar med att det bestämmer sig för att stänga av mig.

Frågan är vilka förutsättningar alla dessa händelser skapar för mig att kunna lösa situationen internt? Vem skulle stötta min version av det jag upplevt när ingen av de inblandade ens ville försöka förklara vad deras beslut grundande sig på?

Kan det faktiskt vara så att vissa saker måste fram i ljuset för att de ska kunna förändras och driva utvecklingen framåt?
Kan det vara så att någon ibland behöver utmana strukturerna genom att gå utanför ramen?

Jag menar, är det verkligen rimligt att stänga av en åkare utan att tydligt motivera sitt beslut?


Det är lätt att hävda att man ska följa regler så länge man bestämmer dem själv. Det också lätt att backa upp regler så länge de inte drabbar ens egen person.

Vi kan såklart inte vara helt säkra på att det här är en könsfråga. Men om man tittar på hela processen är det svårt att inte tolka det som att det är det till viss del.
Ole Morten hade förmodligen inte gått på någon av killarna lika hårt.
Det flesta kvinnor vet och förstår att det förhåller sig så.
En del män, men långt ifrån alla, förstår också att det förhåller sig så. De flesta kvinnor har någon gång i sitt liv upplevt att hon blivit förminskad av en man. Och det som är självupplevt är självklart lättare att förstå.

Skulle det nu vara så att Johan Olsson fick helt andra friheter för att han har tagit 14 mästerskapsmedaljer (och inte för att han är man) så tycker jag i så fall att dessa personliga förmåner ska vara öppna och ärliga.

På samma sätt tycker jag att om man anser sig behöva plocka bort åkare för att den inte passar in i gruppen så får man också stå för det offentligt.
Om man valde att stänga av mig, så får man stå upp för varför man valde att agera så. Jag ska inte behöva stå upp för en osanning av vad det är som har hänt.

Genom tränarnas agerande att stänga av mig från ett läger och genom senaste veckans uttalanden i media (bland annat här och här) går det inte att tolka det på annat sätt än tränarna legitimerar Ole Mortens agerande mot mig i Vådadalen och Torsby.

Frågan är vad som hade hänt om exempelvis en skidgymnasietränare hade hanterat en elev på samma sätt.

14 kommentarer