HUVUDSPONSORER:

MELLANPARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
idre2 vmvmvmv wilda puss vm IMG_4583 Prisutdel VM fryksås slider1 SMpallen VM DSC_0113
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

En återupptäckt frihet

24 maj, 2016

Efter över åtta år med blogg och sociala medier har detta verkligen blivit en vana. Att folk i min omgivning har ganska bra koll på vad jag gör och att jag får chansen att uttrycka en massa tankar i text när saker händer. Positivt och givande på väldigt många sätt. Även denna vår har det funnits otaliga tankar att förmedla och begrunda. Får så mycket som det funnits att funderat på den här våren tar nog allt pris. Samtidigt har det varit otroligt skönt att för en gång skull inte behöva formulera ner allt i text, att folk inte har stenkoll på vad jag gör och att jag inte ägnat tid åt något som bitvis ändå skäl tid från annat.
Så veckorna har rullat på och det har varit ganska skönt att varken uppdatera (eller ens besöka) Facebook, Instagram och bloggar.
Lite av en återupptäckt frihet.
Man missar inga världsliga saker ändå.

Samtidigt hoppas jag ändå att jag ska komma med en resumé av denna vår längre fram. När jag har fått ännu lite mera paus och mera tid för annat. Så kanske jag återupptar bloggandet igen, men ny energi.

Vi syns eller hörs. Snart eller senare.
Så får ni ha det gott ett tag till!

4 kommentarer

Bloggbreak och bokskrivande

3 maj, 2016

Jag hade inte planerat något långt blogguppehåll när jag skrev sist men det visades sig visst bli det det längsta (och första) på över åtta år. Lite naturligt var det väl också när säsongen tog slut och så har jag velat lägga alla mina skrivande timmar på boken jag håller på att färdigställa och vara så effektiv som möjligt med det.

Nog finns mycket att skriva även om detta, som jag får återkomma till längre fram, när jag inte behöver producera så mycket annan text. Och när manuset är het inlämnat och klart. Vilket förhoppningsvis är ganska snart om jag bestämmer mig för det. För är det något man upptäcker när man skriver så är det väl att man aldrig kommer att känna sig helt klar. Det finns alltid något mer att skriva om, förbättra och lägga till.


Kanske hade jag också kunnat välja tio andra sätt att skriva på som hade varit betlydligt enklare.
Men har man en fast ide om hur man vill ha det, så vill man inte gå ifrån den.
Boken kommer i alla fall ut i höst. Så är bara.

Våren har annars varit bra i alla fall och det ska inte behöva dröja en månad till nästa inlägg.
Även om det kanske blir lite glesare ytterligare ett tag.

Det blir dåligt med bilder också när man inte ska ha dem till nåt.
Men här kommer en träningsbild från Sälen i alla fall. Tagen för två veckor sedan.


Hoppas det är fint med er också så hörs vi snart!

5 kommentarer

Summering av säsongen!

31 mars, 2016

Så har det alltså blivit dags att summera ännu en säsong. Ett år som tar sin början för ett år sedan när jag efter en upplevelserik vinter med VM kände en ganska obegränsad motivation att satsa vidare, trots att det inte varit min tanke från början. Jag hade ett stort sug efter att påbörja träningen och med en plats i landslaget igen, liksom med flera nya idéer om hur jag skulle göra saker bättre, kändes det mesta inspirerande och roligt.

Jag åkte mycket skidor långt in i april och hade stor lust att rivstarta träningsåret med en gång. En förkylning, segare än segast, slog dock till lagom till uppstarten, vilket till slut tog mig sju veckor att bli helt frisk ifrån. Åtminstone kapabel att träna ordentligt. Det dröjde till veckan efter midsommar innan jag kunde köra dubbla eller hårdare pass igen, vilket just då kändes ganska stressande. För ärligt talat var det min sämsta inledning på ett träningsår någonsin. I efterhand kan just detta samtidigt kännas bra. Inte minst för vetskapen om att ett långt träningsuppehåll inte behöver vara så farligt. Det kan gå fortare att komma tillbaka än man tror och kanske är det inte hela världen att det blir lite avbrott.

Sammantaget blev det ett träningsår som innehöll både väldigt bra och väldigt dåliga perioder. Hårda träningsmånader, varvade med lite för många sjukdagar.
Andra halvan av juli, liksom augusti och september var däremot riktigt bra. Jag hade ett par perioder då jag tränade mer än någon sommar tidigare då jag också höjde mig styrkemässigt och tekniskt i stakningen.

Jag kände mig stark under inledningen av hösten. In mot säsongen fick jag ändå, säkert av lite olika anledningar, en formdipp som gjorde att tävlingsformen dröjde. Första riktiga flytet kom egentligen först till slutet av touren. Något som blivit lite av ett mönster för mig. Det tycks bara ska dröja ungefär till dess varje år att nå den tävlingsform jag borde kunna ha redan i december. Däremot lyckas jag oftast hålla den resten av säsongen bortsett från tillfälliga dippar om förkylning eller annat kommer i vägen.



Fyra- fem lopp är jag riktigt nöjd med den här vintern. Stafettsträckan i Lillehammer, åttonde och nionde platsen under touren, femteplatsen i Falun och kanske även SM- skiathlonen.
Jag har höjt nivån i klassiskt, och för första gången sedan jag vet inte när har det känts riktigt skönt att både staka och diagonala. Det har varit kul att åka klassiskt. Lika kul som att köra skate.

Jämför jag med förra säsongen känns det ändå som att jag hade fler lopp som var stolpe in då och fler som var stolpe ut i år.
Lite för många tävlingar slutade med känslan av att jag inte riktigt fått ut vad jag hade. På grund av startpositionen i masstartslopp, krångligt vallaföre eller annat strul. En genomgående frustration har varit just masstarterna under touren. För står man som 40 eller 50 efter ett sprintlopp har man ett stort handikapp om att bli topp tio jämfört med dem som startar med nummer 1-15, vilket har känts himla tråkigt vissa gånger.

Femteplatsen i Falun betydde mycket för bekräftelsen att jag verkligen hade den nivån i kroppen. Jag hoppades och trodde då att det skulle kunna bli fler sådana lopp. Därmed var besvikelsen i Kanada extra stor där jag såg potentialen som störst.

Samtidigt har det väl sammantaget ändå varit en rätt bra säsong.

Det har också varit en säsong där också jag och många andra funderat mycket på vad norskorna gör för att vara så bra.
För att det bara skulle bero på att de har ett större urval och annan skidkultur i Norge tror jag inte.
De tränar mycket det vet vi. Men de har också skapat rätt förutsättningar att kunna träna mycket. De har bättre teknik, styrka och de är bättre på att hålla sig friska. Och även om det ibland kan kännas tråkigt att de är så överlägsna, är det samtidigt fascinerande och ganska spännande. Vi tränar också mycket och försöker optimera allt. Men trots det är de ändå så mycket bättre, vilket visar vilken nivå som faktiskt är möjlig att nå. Även för oss. De har inga andra gener eller pannben som gör att de håller en nivå som vi inte kan nå om vi gör saker lika rätt. Det är inspirerande på sitt sätt.

Slutligen är jag också väldigt glad för allt jag fick lära mig och uppleva även detta år. För känslan av att jag provat det som jag bara behövde prova ett år till. Att vara i landslaget med fullt stöd igen, att ge tekniken och styrkan en chans till och att ta reda på om jag hade en nivå till att ta efter Falu VM eller inte.

Tack alla som följt mig och stöttat mig även detta år.
Just nu sitter jag i bilen tillsammans med teamet på väg upp till Åre för Årefjällsloppet. Första loppet med teamet och första loppet över 15 km i år (eftersom vi damer ju inte orkar längre än så).
Ska bli väldigt kul!

Må så gott så hörs vi när det kommer något annat att förtälja!

5 kommentarer

Ett viktigt steg mot jämställdhet

24 mars, 2016

Närmare en vecka har redan gått sedan sist. En säsong som tog slut så himla tidigt för mig i år. Redan i början av mars egentligen. Visst. Jag har fortfarande sikte på att åka någon tävling till, men SM kommer det inte att bli något av i alla fall. Dels för att det tagit en evighet att bli helt kvitt förkylningen jag ådrog mig i Kanada. Jag tränade tre dagar i förra veckan, sedan tog det om. Eller om det var något nytt. Det vet jag inte. Men för lång tid för att bli i någon som helst form igen den här vintern. Så det blir väl mest på kul om det blir mer.

Nästa vecka tänkte jag ta och sammanfatta säsongen som har varit. Nu har jag ju mest skrivit om tankarna efter beslutet att sluta och inte specifikt om i år, vilket alltid brukar vara givande att få göra.
Så jag återkommer med den.



t. v. Barnens Vasalopp i tisdags, var roligt att betrakta.

I går läste jag förstås det här av intresse. (bild t.h. ovan.) Att orienteringsförbundet förlänger dambanorna så att damer och herrar kommer att få samma beräknade tävlingstid, till skillnad mot tidigare 70 respektive 90 minuter.

Ett ämne jag ju snuddat vid här förut någon gång.
Jag ska inte att driva någon långgående debatt idag, men kan i alla fall konstatera att orienteringsförbundet tagit ett viktigt steg som jag hoppas kommer att ge ringar på vattnet.

För trots allt är det här en fråga jag verkligen inte förstått varför fler inte har tagit tag i. Folk står ofta som frågetecken när man påtalar vikten av att vi borde åka lika långt eller åtminstone ha samma tävlingstid som herrarna. Trots att det väl inte går att finna ett enda vettigt skäl till att vi ska åka så mycket kortare. Åtminstone inte för att bara köra hälften så långt.
Skulle vi alltså bara orka hälften, trots att både Britta och Smutna nyligen bevisade att de kunde åka 9 mil och bli så bra som topp 100 på Vasaloppet? Att kvinnor är uthålliga är knappast en nyhet.

Minns så väl den tiden när man började gymnasiet och plötsligt skulle börja tävla på kortare distans än herrarna. Jag som alltid tränat mycket som barn, mer än de flesta killar, började plötsligt tänka i banor av att vi tjejer förmodligen inte orkade träna lika mycket på grund av att vi var just tjejer. Vi kunde ju inte tävla lika långt, alltså orkade vi heller inte träna lika mycket.
Oerhört hämmande!

Mest irriterad har jag blivit de gånger när det varit snöbrist under världscupen, vilket sker åtminstone en eller ett par gånger varje vinter. På grund av en kortare bana har man tvingats korta ner herrloppet från kanske 30 till 15 km. Av någon anledning tycker man sig då vara tvungen att även korta ner damloppet så att vi bara ska åka 10 km, trots att vi mycket väl hade kunnat stå fast vid vår distans. Men tydligen är det väldigt viktigt just det där att vi absolut inte ska åka lika långt som herrarna.
Varför nu det är så viktigt.

För att inte tala om när vi ska köra 10 km masstart eller 5 km jaktstart ( som under Tour de Ski).
Alltså 5 km jaktstart… Vi hinner nästan inte starta förrän vi har gått i mål.

Vad tycker ni? Finns det belägg för att killarna ska åka dubbelt så långt?

Ja. Vi får debattera vidare om det en annan gång.
GLAD PÅSK på er så hörs vi väl snart igen!

5 kommentarer

Bra slut ändå på en lång resa

13 mars, 2016

Efter 2,5 vecka borta har vi påbörjat den långa resan hemåt. En lång tid borta. De första dagarna i Ottawa känns som de var riktigt länge sedan. Förmodligen för att det hänt så mycket på vägen. En resa som såklart inte blev vad den var tänkt och där jag kunnat ge mycket för att ha fått åkt dom där loppen i Canmore. Men som på många sätt ändå varit en upplevelserik resa. Sedan jag flyttade ut och fick bo med familjen igen har jag haft några fantastiskt fina dagar. Där vi har rest runt i terrängen runt Canmore, Lake Louise och Calgary. Åkt slalom badat i hot springs, shoppat, hälsat på släktingar, tagit det lugnt och ätit lite där, fikat lite där. Ostrukturerade dagar som jag knappt minns när jag hade senast. Inte tränat ett pass förstås. Jag är friskare nu (från en förkylning som trots allt blev ordentlig), men har verkligen passat på att lämna träningstankarna någon helt annanstans. Behövligt på alla sätt. Att bara få vara sjuk och strunta fullständigt i det.

Bästa med allt var dagen vi besökte Sunshine Skiresort några mil upp i bergen utanför Canmore. Ska man bara åka utför någonstans så skulle jag kunna välja den här. Utan att ha en aning gissar jag att topparna var uppemot 3000möh. Även av den tunna luften att döma. Med klippiga bergen som kringsluter en från alla håll är det inte svårt glömma både tid och rum. Liksom att slås av hur mycket det finns att se i världen och hur häftigt det kan vara.









I går eftermiddagen var vi tillbaks i Canmore igen för att kolla på tävlingarna och återse gänget igen.



Nu ska det bli riktigt skönt att komma hem förstås.
Några tuffa dagar lär vänta innan man är helt i gängorna (med tiden), men jag ser fram emot de kommande veckorna hemma. Med vårvinter, eftersäsongen-känslor och att få ta tag i sådant som har fått vänta under vintern. Ett annat liv än det man har levt de senaste fem månaderna.

Vi hörs igen snart.

6 kommentarer