HUVUDSPONSORER:

MELLAN PARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
FryksåsSlider2 fryksås slider1 SMpallen VM Ej sparat Förhandsvisning-dokument DSC_0113 Gällivare2010 Bild 180 vinterbild _DSC3493 alpecermis
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

Debatten som fick liv igen

22 oktober, 2014

I söndags kväll var det plötsligt så att Idrottens Affärer ringde upp mig och frågade om de fick publicera min krönika från tidigare i höst, på deras sida. Det tyckte naturligtvis jag lät spännande, så på måndagseftermiddag låg artikeln ute.
Efter det har både den ena och den andra hört av sig, och snart två månader efter att jag skrev den här på bloggen första gången, väcktes intresset till liv igen.



7.15 i morse blev jag även uppringd av P4 Dalarna för några minuter om det hela. Det klippet hittar ni här om ni vill lyssna.

Kanske blir det även lite andra publikationer framöver.


Att det saknas kvinnliga tränare är naturligtvis ingenting jag kommit på bara på senare tid. Snarare har det funnits i tankarna väldigt länge. Kanske under hela min seniortid. Mer och mer. Men så är det nog så att man allmänt reflekterar över saker och ting mer när man blivit äldre och det som togs för vedertagen sanning när man var yngre, blir ett mönster man vågar ifrågasätta när man blir äldre. Att det inte alls är så givet att det ska se ut som det gör.
Som idrottare är man naturligtvis mest fokuserad på sin egen utveckling, egen prestation och sina egna mål. Helt enkelt att lägga energi på det man kan påverka och lära sig att gilla läget med resten. Sådant som gynnar ens prestation och inte stjälper den. Att då fundera för mycket över organisation och strukturer kommer inte direkt i första hand.
Men jag gissar att jag till slut kommit till en punkt när jag ändå måste yttra mig om saken.

Säkert är svårare att förändra något som resultatmässigt gått väldigt bra, inte minst efter vinterns OS. När det har gått dåligt, blir man såklart mer benägen att förändra en organisation. Samtidigt är ett idrottsförbund så oerhört mycket mer än den pyttelilla grupp som tar medaljer, liksom det heller inte handlar om att byta ut specifika personer inom förbundet. Det det handlar om är att förändra traditioner som blivit lite väl etablerade under väldigt lång tid, och om att förändra och göra någonting åt den kvinnliga obefintligheten som funnits i alla år.
Genom både kvinnliga och manliga förebilder tror jag man kan behålla fler personer i verksamheten.
Och tänk vilket fantastiskt rekryteringsunderlag man får med BÅDE män och kvinnor som ledare. Hela befolkningens kompetens och inte bara halva.


Kallare och hösruggigare har det blivit. Så här halvvitt såg det i på förmiddagspasset i Grönklitt i morse.

Planen är ju att de ska lägga ut snö här redan nästa helg. Kanske lite optimistiskt. Men annars räknar jag med att dra till Bruksvallarna senast den 3e.

Men vi hörs igen inom en snar framtid. Ha det riktigt bra tills dess!

2 kommentarer

Där idrotten är efter

17 oktober, 2014

I tisdags var jag inbjuden att vara med på en träff med det kvinnliga dalanätverket ”Business and Pleasure” när de besökte Älvdalens fina nyrenoverade framtida Hotell Hagström. (Som blir helt klart 2015). Jag fick hålla i en diskussion om kvinnor och ledarskap utifrån mitt idrottsperspektiv och därefter lyssna på en massa intressanta kvinnors erfarenheter av ledarskap i näringslivet. Det var förstås väldigt givande och roligt.
Vi tycker ju ofta väldigt mycket om att prata om allt vad näringslivet kan lära av oss idrottare. Det är ju sådant jag själv föreläser om många gånger i mina motivationsföresläsningar om att jobba mot mål, resultatfokusering och att få ut så mycket som möjligt av sig själv.
Men en träff i detta ämne bekräftade snarare mina tidigare tankar om hur EFTER idrotten är på andra plan!
Alla saker idrotten istället borde lära sig och ta efter av näringslivet.
Exempelvis om hur man tänker utanför sin egen box och jobbar med att få in ny kompetens i sin verksamhet.

Inom idrott är det 1. Mycket uppseendeväckande om en kvinna skulle träna män på elitnivå. (Som om en kvinna absolut inte kunde vara chef över män i näringslivet. Men det lär dröja TVÅHUNDRA år innan en kvinna tränar herrlandslaget i hockey) 2. Ovanligt att man rekryterar ledare utanför sin egen idrott. (Som att någon som jobbat inom träindustrin absolut bara kan jobba inom träindustrin och absolut inte byggsektorn hela sitt liv.) 3. Sällan en mix av olika sorters människor som leder tillsammans vilket annars kan gynna ett gott arbetsklimat, utan snarare en extremt stereotyp person, dvs En Svensk, En Man, med skidbakgrund (fotbollsbakgrund, hockeybakgrund, eller vilken idrott vi nu pratat om.)

Idrott är väldigt traditionsbundet och det märker man på många sätt.
Vad tänker ni om det?



The Craft Family.

Det är nu bara några futtiga veckor kvar innan det förhoppningsvis är dags att bege sig till den efterlängtade snön igen. Jag tycker visserligen att just dessa veckor är de minst angenäma på hela året ur vädersynpunkt. Men så fort jag inser hur snart det är tills vi får betydligt roligare och inspirerande träning känns det ändå väldigt kul. Träningen man bedriver nu är så viktig och då är det också mycket lättare att vara 100 fokuserad på passen.
Med fokuseringen kommer motivationen och lusten efter allvar. På det sättet gillar jag den här tiden väldigt mycket.
Hoppas ni får en riktigt bra helg!

3 kommentarer

Höstnytt

12 oktober, 2014

Höstruskhelg med träning och stugfix.

Flytt av stenbumling.

Takbyte på Brudtallen.

Och liten Klas klättermus.

Craft Kids.


Några höstnyheter från Craft.

Det var allt för idag men vi hörs en dag när jag har tid att skriva lite mera.
Ha det gott!

Kommentera

Det våra morsor inte var i närheten av att ifrågasätta

8 oktober, 2014

Jämställdhetsdebatten har väl varit hetare än någonsin denna höst. Kanske för att jag spetsar öronen lite extra, men det känns ändå som att det knappt gått en dag utan att det diskuteras kvinnligt chefskap, kvotering, feminism och könsroller i varje hörn av samhället. Mycket inför valet, men även nu efteråt. En het fråga i näringslivet häromveckan som relaterar till det jag haft uppe tidigare var ju den om lagstiftandet om kvotering i bolagsstyrelser. Det fångade mitt intresse lite extra och fick mig att fundera. Många är väldigt skeptiska och menar att självreglering är bättre.
Och självklart är självbestämmande bättre om det fungerar.
Men om inget händer då? Om det går alldeles för långsamt. Om män fortsätter att bara rekrytera ”sina polare”? Det är ju exakt det här dilemmat som vi står inför på så många håll i idrotten. Om inget händer av sig själv, vad man ska sätta in för åtgärder då? För att vi ska komma ur en ond cirkel.
OM rekryteringen av tränare, ledare och personer i styrelser inte ska ske genom kvotering, då tänker jag att föreningar och förbund måste sätta upp mycket mer konkreta mål än vad som görs idag. För hur andelen kvinnor och män ska likställas. För att mönster ska brytas.

Men kvoteringsfrågan är svår.
Fördelen är att den kan öppna upp ögonen för ny kompetens som man inte tidigare sett.
Nackdelen att tvång aldrig är en smidig lösning.
Jag vill också tro att en naturlig förändring är möjlig. Att yngre människor växer upp med andra värderingar idag och att trångsyntheten slussas ut. Att kvinnor vågar mer och ställer högre krav. Om vi tycker att saker gått långsamt hittills känns det ändå som att mycket är på upprinningen att hända. Just nu. Men stora förändringar måste antagligen ske i etapper. Inom idrotten har det varit ett stort steg att kvinnor ens får vara med på lika villkor. Då är det såklart ett ännu större steg att få kvinnor på ledande positioner. Fram tills nu har idrotten inte varit redo för jämlikhet därför att samhället inte har varit jämställt i övrigt. Idag är samhället mer redo för den, och därför tror jag också att mycket kommer att hända de närmast följande åren.
Vad tror ni?

Jag tänker ofta på hur sjukt mycket vi idag tar för givet att betvivla, som våra morsor inte ens var i närheten av att ifrågasätta. Så många saker som jag bara inte kan få in i min skalle att kvinnor accepterade för 30, 20 eller bara 10 år sedan. Som det idag är helt givet att inte gå med på. Saker vi levt efter helt nyligen och först nu inser att det handlat om normer och ingenting annat.
Andra saker lever vi fortfarande efter. Och kommer att göra, tills vi når en punkt då vi inte accepterar det heller längre.
Tills vi blivit redo att skapa nya normer.

Jag tror att idrotten överlag har hjälpt mig mycket i att få ett bredare register överhuvudtaget vad gäller normer. Över hur man kan vara som kvinna, som mamma och som kvinnlig idrottare. Att man fått tillåtelse att vara exakt så tävlingsinriktad, tuff, hård, stark och svettsnorig som man kan vara när man känner för det. Liksom att vara omhändertagande, moderlig och känslosam när man känner för det. Idrotten har hjälpt till att ge en rätt fria tyglar, utanför det typiskt vanligt kvinnliga. Skidsporten är en manligt präglad miljö, där det i vissa lägen kan vara tuffare att var kvinna, samtidigt som just detta kan ge en rätt bra förutsättningar att tackla olika världar och situationer. Liksom i att våga ta för sig, känna självförtroende och att ifrågasätta kvarlevande normer.
Jag tror att idrotten kan ge kvinnor självförtroende på många plan. I alla fall så länge den bedrivs hyfsat jämställt.
Och jag hoppas att idrotten på det flesta plan kan bli föregångare och inte en eftersläpare.
Men vi får helt enkelt se vad som händer!

9 kommentarer

Utbud eller enkelhet

5 oktober, 2014

Jag kom på att jag ju visst varit i Ånnaboda en gång. På senior SM typ 2001, då jag fortfarande var junior andra året. En tid då senior-SM kändes som någonting väääldigt stort, med den enorma publiken runt banan och TV-kamerorna som man blev så upptagen av att man glömde bort att det är tiden i mål och inte tiden till första passering som räknas. Jag hade en riktigt bra tid efter dryga kilometern men stumnade rejält i iver och hets, och blev strax över 20 någonting i mål, efter Jenny Olsson som vann på 10 km Skate.
Hoppsan hjärnsläpp! Det var ju Filipstad och inte Örebro den där loppet kom jag på.
Ja ja. Filipstad eller Örebro (Ånnaboda). Sak samma eller? Ånnaboda var alltså jaktstart-SM och inte 10F.

Vi inledde lägret i torsdags med rullskidracet Moto Egle Tour. Start i Lanna och mål i Ånnaboda, där SM kommer att köras igen nu i vinter igen. 14 km varav 10 platt och 3-4 km uppför till toppen.
Ånnaboda har en fin kupering, men Örebro är desto plattare, så visst har det blivit rätt mycket stakning dessa dagar ändå. Bra det med. Är det något som blir effektivare av att köra i grupp så är det just fartpassen på flacken, som är betydligt lättare att driva puls och få effekt av tillsammans med andra. Två fartpass med stor andel stakning har det blivit.


Det är roligt att uppleva nya miljör och en mix av statsmiljö och klassisk träningsterräng blir en trevlig omväxling.
Ändå går det inte så länge innan jag börjar tänka på hur smidigt man har det i ett småsamhälle.
Att kunna ställa bilen var som helst, hur som helst. Utan vare sig parkeringsautomater, bilköer eller transporttider. Att det tar 3 min till mataffären, 2 min till dagmamman, 0 minuter till träningen och 3-5 minuter vem man än ska till. Att man kan lägga vätskebältet med mobilen i vägkanten och att bilen står kvar där man ställde den, även om nyckeln så skulle sitta kvar i låset..
Det är det där med jobb och utbud naturligtvis. Som såklart är en klar, men kanske också den enda stora fördel jag ser med att bo i mellanstor stad just nu. En annan tid i livet skulle jag säkert tänka annorlunda men som småbarnsförälder uppskattar jag stort att kunna kapa en timme per dag med onödigt krussidull.
Allt har sina för och nackdelar naturligtvis. För 10 år sedan trodde jag heller inte att jag skulle bo i Älvdalen idag.



På myren med Kristina Roberto, som är en duktig stakare, men också en duktig löpare.


På fredagen höll jag även en föreläsning på Örebro Universitet för en blandad grupp studenter och skidintresserade Örebroare. Temat träning och motivation med en mix av erfarenheter och syn på träning. Roligt det också. Universitetet är sannerligen enormt!
Vi hörs under veckan!

Kommentera