HUVUDSPONSORER:

MELLANPARTNERS: UTRUSTNING STÖRRE: ÄLVDALEN IF PARTNERS: UTRUSTNING MINDRE/ÖVRIGA SPONSORER:
Senaste kommentarer
idre2 vmvmvmv wilda puss vm IMG_4583 Prisutdel VM fryksås slider1 SMpallen VM DSC_0113
Följ mig gärna även på Instagram som @mariarydqvist Uppdaterar jag inte här uppdaterar jag där!

Summering av säsongen!

31 mars, 2016

Så har det alltså blivit dags att summera ännu en säsong. Ett år som tar sin början för ett år sedan när jag efter en upplevelserik vinter med VM kände en ganska obegränsad motivation att satsa vidare, trots att det inte varit min tanke från början. Jag hade ett stort sug efter att påbörja träningen och med en plats i landslaget igen, liksom med flera nya idéer om hur jag skulle göra saker bättre, kändes det mesta inspirerande och roligt.

Jag åkte mycket skidor långt in i april och hade stor lust att rivstarta träningsåret med en gång. En förkylning, segare än segast, slog dock till lagom till uppstarten, vilket till slut tog mig sju veckor att bli helt frisk ifrån. Åtminstone kapabel att träna ordentligt. Det dröjde till veckan efter midsommar innan jag kunde köra dubbla eller hårdare pass igen, vilket just då kändes ganska stressande. För ärligt talat var det min sämsta inledning på ett träningsår någonsin. I efterhand kan just detta samtidigt kännas bra. Inte minst för vetskapen om att ett långt träningsuppehåll inte behöver vara så farligt. Det kan gå fortare att komma tillbaka än man tror och kanske är det inte hela världen att det blir lite avbrott.

Sammantaget blev det ett träningsår som innehöll både väldigt bra och väldigt dåliga perioder. Hårda träningsmånader, varvade med lite för många sjukdagar.
Andra halvan av juli, liksom augusti och september var däremot riktigt bra. Jag hade ett par perioder då jag tränade mer än någon sommar tidigare då jag också höjde mig styrkemässigt och tekniskt i stakningen.

Jag kände mig stark under inledningen av hösten. In mot säsongen fick jag ändå, säkert av lite olika anledningar, en formdipp som gjorde att tävlingsformen dröjde. Första riktiga flytet kom egentligen först till slutet av touren. Något som blivit lite av ett mönster för mig. Det tycks bara ska dröja ungefär till dess varje år att nå den tävlingsform jag borde kunna ha redan i december. Däremot lyckas jag oftast hålla den resten av säsongen bortsett från tillfälliga dippar om förkylning eller annat kommer i vägen.



Fyra- fem lopp är jag riktigt nöjd med den här vintern. Stafettsträckan i Lillehammer, åttonde och nionde platsen under touren, femteplatsen i Falun och kanske även SM- skiathlonen.
Jag har höjt nivån i klassiskt, och för första gången sedan jag vet inte när har det känts riktigt skönt att både staka och diagonala. Det har varit kul att åka klassiskt. Lika kul som att köra skate.

Jämför jag med förra säsongen känns det ändå som att jag hade fler lopp som var stolpe in då och fler som var stolpe ut i år.
Lite för många tävlingar slutade med känslan av att jag inte riktigt fått ut vad jag hade. På grund av startpositionen i masstartslopp, krångligt vallaföre eller annat strul. En genomgående frustration har varit just masstarterna under touren. För står man som 40 eller 50 efter ett sprintlopp har man ett stort handikapp om att bli topp tio jämfört med dem som startar med nummer 1-15, vilket har känts himla tråkigt vissa gånger.

Femteplatsen i Falun betydde mycket för bekräftelsen att jag verkligen hade den nivån i kroppen. Jag hoppades och trodde då att det skulle kunna bli fler sådana lopp. Därmed var besvikelsen i Kanada extra stor där jag såg potentialen som störst.

Samtidigt har det väl sammantaget ändå varit en rätt bra säsong.

Det har också varit en säsong där också jag och många andra funderat mycket på vad norskorna gör för att vara så bra.
För att det bara skulle bero på att de har ett större urval och annan skidkultur i Norge tror jag inte.
De tränar mycket det vet vi. Men de har också skapat rätt förutsättningar att kunna träna mycket. De har bättre teknik, styrka och de är bättre på att hålla sig friska. Och även om det ibland kan kännas tråkigt att de är så överlägsna, är det samtidigt fascinerande och ganska spännande. Vi tränar också mycket och försöker optimera allt. Men trots det är de ändå så mycket bättre, vilket visar vilken nivå som faktiskt är möjlig att nå. Även för oss. De har inga andra gener eller pannben som gör att de håller en nivå som vi inte kan nå om vi gör saker lika rätt. Det är inspirerande på sitt sätt.

Slutligen är jag också väldigt glad för allt jag fick lära mig och uppleva även detta år. För känslan av att jag provat det som jag bara behövde prova ett år till. Att vara i landslaget med fullt stöd igen, att ge tekniken och styrkan en chans till och att ta reda på om jag hade en nivå till att ta efter Falu VM eller inte.

Tack alla som följt mig och stöttat mig även detta år.
Just nu sitter jag i bilen tillsammans med teamet på väg upp till Åre för Årefjällsloppet. Första loppet med teamet och första loppet över 15 km i år (eftersom vi damer ju inte orkar längre än så).
Ska bli väldigt kul!

Må så gott så hörs vi när det kommer något annat att förtälja!

5 kommentarer

Ett viktigt steg mot jämställdhet

24 mars, 2016

Närmare en vecka har redan gått sedan sist. En säsong som tog slut så himla tidigt för mig i år. Redan i början av mars egentligen. Visst. Jag har fortfarande sikte på att åka någon tävling till, men SM kommer det inte att bli något av i alla fall. Dels för att det tagit en evighet att bli helt kvitt förkylningen jag ådrog mig i Kanada. Jag tränade tre dagar i förra veckan, sedan tog det om. Eller om det var något nytt. Det vet jag inte. Men för lång tid för att bli i någon som helst form igen den här vintern. Så det blir väl mest på kul om det blir mer.

Nästa vecka tänkte jag ta och sammanfatta säsongen som har varit. Nu har jag ju mest skrivit om tankarna efter beslutet att sluta och inte specifikt om i år, vilket alltid brukar vara givande att få göra.
Så jag återkommer med den.



t. v. Barnens Vasalopp i tisdags, var roligt att betrakta.

I går läste jag förstås det här av intresse. (bild t.h. ovan.) Att orienteringsförbundet förlänger dambanorna så att damer och herrar kommer att få samma beräknade tävlingstid, till skillnad mot tidigare 70 respektive 90 minuter.

Ett ämne jag ju snuddat vid här förut någon gång.
Jag ska inte att driva någon långgående debatt idag, men kan i alla fall konstatera att orienteringsförbundet tagit ett viktigt steg som jag hoppas kommer att ge ringar på vattnet.

För trots allt är det här en fråga jag verkligen inte förstått varför fler inte har tagit tag i. Folk står ofta som frågetecken när man påtalar vikten av att vi borde åka lika långt eller åtminstone ha samma tävlingstid som herrarna. Trots att det väl inte går att finna ett enda vettigt skäl till att vi ska åka så mycket kortare. Åtminstone inte för att bara köra hälften så långt.
Skulle vi alltså bara orka hälften, trots att både Britta och Smutna nyligen bevisade att de kunde åka 9 mil och bli så bra som topp 100 på Vasaloppet? Att kvinnor är uthålliga är knappast en nyhet.

Minns så väl den tiden när man började gymnasiet och plötsligt skulle börja tävla på kortare distans än herrarna. Jag som alltid tränat mycket som barn, mer än de flesta killar, började plötsligt tänka i banor av att vi tjejer förmodligen inte orkade träna lika mycket på grund av att vi var just tjejer. Vi kunde ju inte tävla lika långt, alltså orkade vi heller inte träna lika mycket.
Oerhört hämmande!

Mest irriterad har jag blivit de gånger när det varit snöbrist under världscupen, vilket sker åtminstone en eller ett par gånger varje vinter. På grund av en kortare bana har man tvingats korta ner herrloppet från kanske 30 till 15 km. Av någon anledning tycker man sig då vara tvungen att även korta ner damloppet så att vi bara ska åka 10 km, trots att vi mycket väl hade kunnat stå fast vid vår distans. Men tydligen är det väldigt viktigt just det där att vi absolut inte ska åka lika långt som herrarna.
Varför nu det är så viktigt.

För att inte tala om när vi ska köra 10 km masstart eller 5 km jaktstart ( som under Tour de Ski).
Alltså 5 km jaktstart… Vi hinner nästan inte starta förrän vi har gått i mål.

Vad tycker ni? Finns det belägg för att killarna ska åka dubbelt så långt?

Ja. Vi får debattera vidare om det en annan gång.
GLAD PÅSK på er så hörs vi väl snart igen!

5 kommentarer

En tankefylld vecka

18 mars, 2016

Tack för alla fina ord, minnen och uppskattning jag har fått av er i olika former sedan jag meddelade att jag slutar i onsdags. De lämnar mig långtifrån oberörd och har gett upphov till många känslor och tankar under veckan. Precis som det har gjort även på vägen fram till beslutet och som det säkert kommer att vara ett tag framöver. Som en process där man vänder och vrider på alla upplevelser för att försäkra sig om att det känns rätt på alla plan, trots att man kanske redan vet det. Starka minnen ger alltid upphov till känslor, vilket inte är så konstigt.

Här kommer några länkar från Radio, , Radio, TV, Aftonbladet från i onsdags.

Mest känslor ger det att titta på bilder från VM.et i fjol, liksom framåt mot de mästerskap som kommer de närmaste två åren. Att inte få uppleva just DEN glädjen igen, DEN känslan i kroppen kan ju liknas lite vid en sorg.
Samtidigt är livet mer än dom tre fyra dagar per år då man KANKSE får uppleva den känslan igen.
Det är också ett jobb som ska utföras på vägen dit. Det är massor med prioriteringar och även försakelser. I många andra stunder påminns man om att idrott trots allt bara är idrott och att det finns annat, som är viktigare.

Första säsongerna efter att jag blev mamma gick verkligen bra. Det fanns aldrig någon konflikt mellan att vara förälder och skidåkare. Nog för att jag inte var fullt normal, men jag kände aldrig själv att det var något som krockade på något sätt. Det var positivt på alla plan.

Med tiden har den känslan varit svårare att behålla. Med två barn, med större barn. För att lyckas med det jag vill inom skidåkningen har jag tyckt mig behöva sätta den mer och mer i första rum. Inte för att någon annan kräver det, utan för att jag känner att det är det som krävs för att nå de resultat jag vill. Att bara satsa till 90% finns inte. Då gör jag hellre något annat.
De senaste tre säsongerna har gett upphov till en del motstridiga känslor. Något som inte blivit mindre med tiden, utan snarare större. Vi har försökt hitta alla lösningar som bara går att hitta, men på vissa saker finns inga enkla lösningar.
Barnen blir sjuka då och då under säsongen. Jag måste ta ställning till om jag ska göra allt för att hålla mig frisk till de tävlingar jag tränat hela året för (utöver de dagar vi ändå är borta) eller låta det bli som det blir. Ett sjukt jobbigt ställningstagande där och då, att behöva göra det valet.

Självklart finns det fram- och baksidor av allt.
Sammantaget har idrotten varit en otrolig resa.
Jag minns när jag var runt 25 och tänkte att det här livet började bli rätt ostimulerande.
Det var träna, äta, vila bara, och jag kände att jag stagnerade som människa.
Senaste åren har jag knappt aldrig haft den känslan. Kanske för att jag lärde mig att hitta mitt sätt att idrotta på. Senaste åren har jag nästan alltid tyckt att idrotten utvecklar mig som människa. Att jag ständigt lär mig nya saker och att jag förundras över att det kan vara så med något man har gjort hela livet.
Ibland är det något som har med idrotten konkret att göra. Ibland något om livet i allmänhet eller bara om hur man ska hantera saker.
Vissa saker med idrotten har tagit många år att mogna fram. Även som 20 åring var man nog fortfarande en rätt omogen idrottare.

Jag kommer att sakna tävlandet. Men jag hoppas att jag kommer att hitta den ingrediensen på andra plan. Som är minst lika bra.
Det ska bli spännande att uppleva livet från en annan synvinkel.
Säkert inte som en fullt normal person, för det har jag nog hunnit bli alltför präglad för att någonsin bli.
Men kanske lite mer avspänt till vissa saker i alla fall. Det blir i alla fall skönt.


Foto: Rolf Zetterberg


Foto: Rolf Zetterberg


Foto: Rolf Zetterberg

Sluta blogga kommer jag nog heller inte att göra inom den närmaste tiden.
Men kanske från en annan synvinkel.
Ha det gott så hörs vi snart igen.

5 kommentarer

Jag avslutar skidkarriären

16 mars, 2016

Slutligen har jag alltså tagit beslutet att avsluta karriären som elitskidåkare. Ett beslut jag naturligtvis tänkt på länge och som inte varit helt lätt. Kanske ett av de svåraste valen någonsin, med tanke på den förändring det faktiskt betyder. Så gott som hela mitt liv har präglats av skidåkning och att vara elitidrottare är en otroligt stor del av mig.

Jag älskar fortfarande att tävla och träna, pressa kroppen till max och ha hela naturen som min arbetsplats. Att vara elitidrottare är bland det mest priviligierade man kan tänka sig och tillfredställelsen när allt faller på plats är svår att jämföra med andra saker. Det finns nog inte ord för hur mycket idrotten verkligen har gett mig genom åren.

Men som med det mesta annat finns det två sidor. Parallellt med idrotten finns andra saker som också är viktiga och som jag nu vill prioritera. Någonstans börjar den andra sidan att väga över. Någon gång måste man våga ta steget vidare.

Min starkaste drivkraft som idrottare har alltid legat i att utvecklas och bli bättre. Något som på den här nivån naturligtvis kräver väldigt mycket. I flera års tid har jag och min familj gjort vårt bästa för att få både familjeliv och karriär att fungera så bra som möjligt. Jag har gjort vad jag har trott på för att få balans i att vara förälder och samtidigt en helhjärtat satsande idrottare.
Oftast har det gått väldigt bra, men stundom har det också varit tufft. Det är inte lätt att prioritera sig själv så högt som idrotten kräver och samtidigt sina barn som är det viktigaste av allt. Någonstans säger hjärtat att det är nog. Nog att prioritera sin idrott och allt den kräver för att hålla den här nivån.

Kanske är det ändå lyckosamt att avsluta medan jag fortfarande känner att idrotten är så rolig. Medan den ännu känns positiv och jag fortfarande är tacksam för alla upplevelser den har gett. Både med och motgångar, som sammantaget varit en fantastisk skola i att vända nederlag till framgång och att verkligen glädjas när det går bra.

Att avsluta det här kapitlet av livet känns både spännande och ganska läskigt. För hur förberedd jag än må vara så går det inte att komma ifrån att identiteten som idrottare varit en enorm trygghet. Att vara idrottare är att veta precis vad jag ska göra varenda dag, vilka förberedelser som krävs och vilken träning som behöver genomföras. Det innebär bekräftelse på om det lyckas och en resultatlista på om det varit bra. I fortsättningen kommer den resultatlistan inte att komma och bekräftelsen förmodligen aldrig att bli lika påtaglig. Det är mycket jag ser fram emot i en vanlig yrkeskarriär och ett vanligt familjeliv. Samtidigt är det lite som att kasta sig ut på den andra sidan utan att veta vad som väntar. Jag hoppas att jag ska hitta samma ingredienser även sen, även om det aldrig kommer att bli riktigt samma sak.



Sammanfattningsvis vill jag lyfta fram några av de ögonblick som präglat min karriär allra mest. Glädjetopparna på berg och dalbanan, liksom bottnarna som gett mig drivet att komma igen.

Det här med genombrott skulle jag själv inte säga att jag egentligen har haft. Resultatkurvan har snarare utvecklats succesivt och kommit i steg. Jag tog JVM- silver sista året som junior och åkte mina första världscuper när jag var 21. Jag fick åka VM när jag var 22 och tog mitt första SM-guld när jag var 23. Damskidåkningen i Sverige har utvecklats mycket sedan dess, liksom jag som skidåkare.

VM- vintern i Liberec 2009 är ett minne som inte var så positivt då, men som bidragit med väldigt mycket på sikt. Jag var bara 25 år då men kände mig redan uträknad. I absolut sista stund blev jag inkallad som reserv, för att sedan bli sjuk själv, hemskickad och missa tremilen trots att jag redan var frisk och kunde vinna skatevasan samma dag.
En hantering som tog hårt länge. Kanske så att min karriär faktiskt var nära att sluta då. Men att bli gravid och få ett års distans och ett uppehåll gav mig mångdubbel motivation att komma igen. Jag fick en ny dimension till idrotten och ett nytt sätt att se på den.



Säsongen 2010/11 blev en viktig vändpunkt för mig. Som gav ett nytt självförtroende och en vetskap om att kunna hävda mig högt internationellt. 6.e platsen på VM i Oslo var det absoluta framgångskvittot den säsongen. Den gav mig tillförsikten att den bästa delen av min idrottskarriär ännu låg framför mig och att jag hade mycket kvar att ge.

Tyvärr slutade även detta mästerskap i besvikelse. En förkylning som satte stopp för både stafetten där Sverige tog silver och favoritdistansen 30 km skate. Men jag hade ändå lyckats med en sak och det VM- lopp jag fick betydde mycket under flera år.

Efter andra graviditeten 2012/13 och VM året Val di Fiemme var motivationen stark att försöka ta sig till OS i 2014. Jag var nära även denna gång, men missade med en liten hårsmån. Även då hade jag nog tänkt avsluta min karriär, men något i mig ville ge det en chans till.




VM i Falun blev den största idrottsupplevelsen jag skulle få uppleva. Upplevelsemässigt, glädjemässigt och resultatmässigt. Hade jag bara få välja en sak, så är det solklart den. Falu-VM blev det lyckliga slutet både på stafett-medaljsagan och som individuell mästerskapsprestation. Visserligen bara 1,7 sekunder från en individuell medalj, men ändå mitt hittills bästa internationella resultat med en 4e plats.
Även detta VM var ju faktiskt nära att sluta i en reservplats. Att stå på startlinjen och bara vara outsagt glad för att man får stå där är kanske den bästa känslan man kan ha. Falun var enbart glädje och ett riktigt happy-ending.

Även den här säsongen är det från Falun och 5e platsen på 10 km F jag har det mest betydelsefulla loppet. En dag då allt kändes lätt och att åka fort gick på automatik. Känslan att vara i form är något man kan ge mycket för att få uppleva. En känsla som slår det mesta och som man kan leva på väldigt länge.

Att vara elitidrottare är att ständigt balansera på en skör tråd. Glädjen och förväntningarna som när som helst kan vända. Samtidigt är det just de här skiftningarna som gör idrotten så speciell. Att man vet de dagar man lyckas att det varit många moment på vägen dit.



Ni är många som på olika sätt gjort har gjort alla mina fantastiska idrottsminnen möjliga. Alltifrån ungdom till senior. Från barn till vuxen. 25 år efter att jag åkte mina allra första skidtävlingar. Alla ledare och tränare, sponsorer och klubbar. Men också alla de otaliga vänner jag har fått genom dessa år. Stort tack till er alla! Ni har varit ett stort bidrag i denna resa.

Sist men inte minst tackar jag min fantastiska familj. För allt engagemang ni har lagt ner på mig. All stöd i vått och torrt och er vilja att jag ska få ägna mig på allra bästa sätt åt det jag velat allra mest.

Självklart kommer jag inte att lämna denna härliga idrott helt. Och även om jag idag inte vet vad det innebär så vet jag att skidåkning alltid kommer att ha en stor betydelse i mitt liv. Vare sig det är professionellt, ideellt eller bara som hobby.

Säkert kommer det komma upp mycket mer tankar om det här den närmaste tiden framöver. Om alla känslor och tankar jag vänt och vridit på under en längre tid för att komma fram till vad jag vill med framtiden. Det finns mycket att säga om övergången från idrottare till ett vanligt liv. Men först ska jag ta några dagars break. Samla ihop oss efter Kanadaresan och låt den här säsongen sjunka in ännu lite mer.

19 kommentarer

Bra slut ändå på en lång resa

13 mars, 2016

Efter 2,5 vecka borta har vi påbörjat den långa resan hemåt. En lång tid borta. De första dagarna i Ottawa känns som de var riktigt länge sedan. Förmodligen för att det hänt så mycket på vägen. En resa som såklart inte blev vad den var tänkt och där jag kunnat ge mycket för att ha fått åkt dom där loppen i Canmore. Men som på många sätt ändå varit en upplevelserik resa. Sedan jag flyttade ut och fick bo med familjen igen har jag haft några fantastiskt fina dagar. Där vi har rest runt i terrängen runt Canmore, Lake Louise och Calgary. Åkt slalom badat i hot springs, shoppat, hälsat på släktingar, tagit det lugnt och ätit lite där, fikat lite där. Ostrukturerade dagar som jag knappt minns när jag hade senast. Inte tränat ett pass förstås. Jag är friskare nu (från en förkylning som trots allt blev ordentlig), men har verkligen passat på att lämna träningstankarna någon helt annanstans. Behövligt på alla sätt. Att bara få vara sjuk och strunta fullständigt i det.

Bästa med allt var dagen vi besökte Sunshine Skiresort några mil upp i bergen utanför Canmore. Ska man bara åka utför någonstans så skulle jag kunna välja den här. Utan att ha en aning gissar jag att topparna var uppemot 3000möh. Även av den tunna luften att döma. Med klippiga bergen som kringsluter en från alla håll är det inte svårt glömma både tid och rum. Liksom att slås av hur mycket det finns att se i världen och hur häftigt det kan vara.









I går eftermiddagen var vi tillbaks i Canmore igen för att kolla på tävlingarna och återse gänget igen.



Nu ska det bli riktigt skönt att komma hem förstås.
Några tuffa dagar lär vänta innan man är helt i gängorna (med tiden), men jag ser fram emot de kommande veckorna hemma. Med vårvinter, eftersäsongen-känslor och att få ta tag i sådant som har fått vänta under vintern. Ett annat liv än det man har levt de senaste fem månaderna.

Vi hörs igen snart.

6 kommentarer